
Foto: Shawn LaChapelle
Låtarna till Larson-systrarnas senaste album Xtreme Now kom till redan sommaren 2012 medan de bodde i en idyllisk black metal-by på Vȫrmsi, en avlägsen ö längs den estländska kusten.
I Vȫrmsi hade Taraka en nära-döden-upplevelse i en antik vikingagruva som utlöste en återkommande känsla av tids-schizofreni, det vill säga känslan av att leva i flera tidsåldrar samtidigt. Nyfiken på konceptet mailade HYMNs Jonatan Södergren med Taraka.
Ert senaste album, Top 10 Hits of the End of the World, släpptes 2012 och kanaliserade andarna från tio påhittade band som samtliga hade en hit när jorden gick under. Hur ser ni tillbaka på det albumet idag?
– Världen är i ett ständigt tillstånd av apokalyps, så det känns som att det där albumet alltid kommer vara relevant.
Hur har ni utvecklats sedan dess?
– Vi har nedvecklats, jag tror aldrig vi har varit dummare än nu.
Ert nya album har också ett intressant koncept. Hur var det att på samma gång uppleva både medeltiden och år 2067?
– Det kanske låter galet, men just då kändes det lika normalt som att gå på en middag och ha år 2067 på platsen framför dig medan medeltiden dricker mjöd bakom. Att resa i tiden var lika enkelt som att skicka vidare saltet. Jag tror att alla såna typer av upplevelser, till exempel en nära-döden eller utanför-kroppen-upplevelse, som sätter dig i ett högre tillstånd av medvetenhet – de får dig att inse att tid bara är en konstig prisma. Det vi kallar “nu” egentligen bara är ett runt bord där alla riddare som någonsin funnits och någonsin kommer finnas sitter i en cirkel omkring dig.
I en av dina visioner såg du extremsport och konst smälta samman. Hur var det?
– Vackert! Det var som att jag hade en utsikt över tid från den här platsen bortom tid som var lite som en fluga… väldigt sliskigt. Från den här platsen såg jag människor hoppa från flygplan med Mona Lisas leende på deras fallskärmar. Jag såg enhörningsdraperier på half-pipes och folk som gjorde 360:s i luften blinkandes som neon-Dan Flavins. Jag såg en framtid där skönhet definierades av snabbhet; chock och vördnad var de nya estetiska lagarna. Det var inte alltför olikt den estetiska vägen vi går mot idag, där varje aspekt av våra liv rör sig snabbare och snabbare. Sakerna som fångar vår uppmärksamhet och har mest chockvärde blir det vi minns, click baits för framtida minnen.

Foto: Shawn LaChapelle
Vilka roller spelar extremsport och konst i ditt liv idag?
– Jag ser allt som konst, jag approachar allt som extremsport.
En av singlarna från albumet är ”Your Life in the End”. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?
– Kul att du frågar, den låten började faktiskt som en bondage-rap till James Franco. Riktigt snuskig text. Så vidrig att vår producent vägrade jobba med den. Men jag har alltid tyckt om ackordföljden, så en natt gjorde jag om den och plötsligt blev den ”Your Life in the End”.
– I refrängen har jag alltid hört en slags Primal Scream-aktig gospel-vibe, dessvärre är jag för vit för att sätta den. En dag hittade jag den här otroliga kvinnan som sjöng över en gammal och sliten boombox utanför en gospelkyrka i närheten av min gamla lägenhet i Bedstuy. Vi blev snabbt vänner. Efter ett tag frågade jag om hon ville sjunga på låten med mig vilket hon gick med på, hon tog till och med sig några av sina bekanta från kyrkan, däribland hennes femåriga barnbarn. Det var verkligen magiskt.
Vad mer har inspirerat skapandet av det här albumet?
– Ärligt talat, efter Estland drack jag bara massa energidryck. Jag blev besatt av att se på extremsport-videos utan ljud. Försökte komma på hur ett soundtrack skulle kunna låta. Jag lyssnade också på en massa klostermusik från 1100-talet.

Foto: Jonathan Södergren
På vilka sätt var det annorlunda att bo i Estland från att bo i Brooklyn? Påverkades ni av kulturen och miljön där?
– Ja, definitivt. Vi hade aldrig varit i en bastu innan Estland! Vi åkte dit i syfte att delta i det här simulerade, idylliska black metal-communityt. Så den andan smög sig definitivt in någonstans. Jag tycker att black metal har fått ett dåligt rykte att inte vara något annat än satanister som bränner ner kyrkor, men det finns en helt annan mystisk aspekt som är bunden till vikingarna och skandinavisk natur. Jag fick uppleva den känslan där. Kanske är hela albumet ett försök att gå tillbaka till magin på den platsen, eller åtminstone skapa en portal så att vi kan ta oss dit var vi än befinner oss.