Wakey! Wakey! Foto: Nick Lamon
Det hände oftare förr, när jag bodde i stadsmiljö, att jag svängde in spontant på ett ställe och ställde mig framför en scen och lyssnade på ett band som jag egentligen bara hade hört namnet på eller knappt ens det.
Möten med ny musik är alltid spännande och i söndags var jag i Amsterdam och hade inget särskilt för mig på kvällen, så jag hade inför resan köpt biljett till en konsert med en artist från Brooklyn som kallar sig Wakey! Wakey! Jag hade hört en eller två låtar för ganska länge sedan så jag kände till namnet, men inte så mycket mer. Annonserad som supportakt var Elizabeth & The Catapult.
När jag kommer till Paradiso så pågår en välbesökt spelning med Jess Glynne i stora salen och där är massor med folk. Jag tittar en kort stund på henne innan jag går in i lilla salen på ovanvåningen där kanske ett hundratal människor har samlats. Halv tio startar Elizabeth Ziman sin spelning och har, minst sagt, problem med basen som bryter igenom väggen från stora salen när hon inleder med sina vackra pianolåtar. Men hon hittar enkelt ett förhållningssätt till det och basen stör inte något nämnvärt under låtarna.
Hon genomför en väldigt minnesvärd spelning som bland annat innehåller en fin version av Leonard Cohens “Everybody Knows”. Hennes egna låtar framförs med antingen akustisk gitarr eller klaviatur tillsammans med strålande sång som ibland för tankarna till Kate Bush. Mitt i setet får en man som heter Chris Cubeta komma upp och spela en egen låt, även den väldigt fin, och kvällen växer alltmer.
Omringad av fin musik i en vacker konsertlokal börjar jag plötsligt fundera på det där med musikrecensioner. Ofta är konsertrecensioner väldigt skickligt skrivna och detaljrika och jag läser dem ofta med stor behållning. Många låtar gås igenom och skribenterna har säkert förberett sig noga, vilket jag själv ofta också gör före ett konsertbesök. När jag står på Paradiso så slår det mig att jag ofta saknar recensioner från just den här typen av spelningar, de oväntade och de som kanske inte alltid innehåller alla detaljerna. Recensioner från spelningar som man kanske hamnar på rent spontant eller kanske till och med av ”misstag” eller, som i detta fall, en vanlig söndagskväll under en semesterresa.
Wakey! Wakey! gästas denna kväll av nämnda Chris som gitarrist och en tjej som jag tror heter Sarah som spelar violin. För egen del spelar Michael Grubbs klaviatur och sjunger väldigt fint. Den lilla sättningen skapar en vacker ljudbild och “Dance So Good” spelas, just den låt som var den enda jag hade koll på innan jag kom hit. Basen från Jess Glynne har tystnat och ljudbilden är vacker, människor ler och jag är glad att jag fick uppleva detta.Jag hoppas att jag snart står framför en scen igen där jag inte känner till artisten. Det berikar ofta mitt liv på ett fint sätt.
Wakey! Wakey!- turnén fortsätter norrut och de spelar på Kägelbanan i Stockholm idag, på Pustervik i Göteborg imorgon och i Linköping på fredag. Oavsett om du har god koll på dessa artister sedan tidigare eller om du, som i mitt fall, inte har järnkoll så kan det vara väl värt ett besök.
