Göteborgsbaserade Anton Alvin har lämnat trygghetszonen. Valet att stiga fram, att ge sig själv möjligheten att påverka sin egen utveckling, gav upphov till enmansprojektet FLAWS. Tidigare erfarenheter som studio- och kompmusiker har lagt grunden, men nu är det hög tid att stå på egna ben.
Vad är det som gör att en låt fastnar? Orsakerna är inte alltid självklara, men viss musik äger en dragningskraft som tilltalar fler än andra. Det kan handla om att ljudbilden är lättlyssnad eller särskiljer sig från mängden. Två motsatser. Enligt min uppfattning är FLAWS debutsingel “Forget About Us” en mix mellan dessa båda motpoler. Unik i sitt sammanhang, det vill säga Göteborg, men bekant ur ett större perspektiv.
Ljudbilden känns internationell, produktionen griper tag och redan från introt skickas impulser till hjärnan som ger sitt gillande. Antons röst övertygar och inramningen kan bäst beskrivas som minimalistiskt storslagen – grundtonen påminner om musikgeniet James Blake. En koppling som Anton har full förståelse för.
“Och när det gäller min egen musik är det inte nödvändigt att ljudbilden låter perfekt”
– Jag förstod att Blake skulle komma på tal, svarar han med ett leende. Har hunnit förbereda mig. Det är väldigt mycket produktion på hans skivor, men samtidigt kan en låt präglas av ett fult synthsound. Och när det gäller min egen musik är det inte nödvändigt att ljudbilden låter perfekt, det viktigaste är att det är rätt utfört för mig. Denna insikt har jag tagit till mig.
Det är befriande med artister som är öppna med sina influenser, motsatsen tenderar att skapa krystade svar med fokus på den egna särställningen. Utifrån mitt synsätt är det influenser och yttre påverkan som skapar utveckling. Det går inte att sluta sig inåt för att bli en helare människa.
Anton är avslappnad och det vilar ett ständigt leende över hans läppar. Han är nöjd med tillvaron och att få möta omvärlden som soloartist har fått honom att känna sig helare som person. Det framkommer dock att FLAWS funnits med länge utan att omvärlden meddelats.
“Tidigare har jag inte haft något sammanhang där jag kunnat ha min egen spelplan”
– FLAWS är mitt! Tidigare har jag inte haft något sammanhang där jag kunnat ha min egen spelplan. Just nu är det läge att göra något som jag kan och vill göra. Det är minst sagt spännande.
Likt många andra har vardagen kommit i vägen för den egna karriären, tiden har inte alltid funnits. Men transportsträckan fram till dagens datum har även hjälpt honom att nå sitt mål. Det går nämligen att spåra debutsingelns genomarbetade och fulländade karaktär till åren som frilansande musiker. Denna erfarenhet har gett honom kompetens och han framhäver mer än gärna möten med andra musiker som inspirerande. Det ligger med andra ord många års arbete bakom det som håller på att utvecklas till en lysande karriärstart.
– Livet har tidigare kommit emellan, det har tagit lång tid att nå denna punkt, men det gick fort att göra själva låten. Idéerna har hängt med ganska länge, jag har haft klara låtskisser, men vardagen är svår att bemästra. Sedan har jag inte haft pengar att sitta i en studio.
Han fortsätter:
– Det är en lite DIY-vurm över hela projektet, att göra allting själv. En kompis sa förresten att det lät som en blandning mellan indie och R&B. En mix mellan de svenska fjällen och storstaden.
Anton förklarar att tillgång till en studio inte alltid behöver vara positivt och han ger exempel från sin yrkeskarriär. Enligt egen erfarenhet handlar nämligen mycket studioarbete om att ta snabba beslut.
– Vid en session handlar det ofta om att göra en kort teknisk grej och det gäller att arbeta effektivt. Personligen har jag inte mycket pengar, lika med kort studiotid. Sitter jag hemma är situationen en helt annan. Det finns tid att fundera, sitta en hel dag, men det ska sägas att jag jobbat med fantastiska personer som producenten György Barocsai och Hans Olsson Brookes som har mastrat.
Barocsai är en av de mest flitiga och mest anlitade producenterna i Göteborg. Blev nyfiken på hans bild av Anton, och hans personliga svar skvallrar om en nära relation:
– Vi växte upp i samma stad, drog till samma fester, köpte smuggelöl ihop. Sen hördes vi inte på ett par år, men från ingenstans hamnade vi i samma bil, tur då han visade mig sina låtar. Jag föll direkt för hans sång, det kändes så nära. Att jobba ihop kunde inte ha varit bättre, han är så oerhört engagerad i allt han gör. Speciellt i musiken. Med honom finns det alltid en positiv energi i luften, som smittar av sig. En längtan efter att göra något som betyder något, som berör.
Utveckla gärna singelns tillkomst. Hur kommer det sig att musiken låter som den gör?
– Jag har en tydlig bild hur musiken ska låta, men samtidigt har jag många idéer. Under ett tag var jag väldigt trött på cymbaler, för tillfället ska det vara mycket bakåtvända cymbaler. Jag tänker bland annat på Avicii, refrängen bara växer. Vad kan man ha istället för cymbaler? Då snöade jag in på omnichord, tyckte att det var en cool grej, så det fick plats på låten. Nu är det i och för sig bakåtvända cymbaler också, medger Anton leende.
Omnichord är ett elektronisk instrument som började tillverkas i Japan under 80-talets början. Påminner om en touch-bräda och kan liknas vid en elektrionisk motsvarighet till autoharpan. Det går att relatera utseendet till Millenium Falcon i Star Wars. Anton berättar att den är Györgys och att han köpte den av en galen ryss på internet.
“Då snöade jag in på omnichord, tyckte att det var en cool grej, så det fick plats på låten”
– Jag gillar även det avskalade, det enkla och utmaningen i att göra allting själv. Tre ackord som har rätt sound är ofta bättre än det mest påkostade. På singeln finns det ett piano med mycket reverb, jag är väldigt förtjust i det ljudet och då tycker jag att det räcker. Älskar synthbasljudet.
Jag blir extra taggad när människor vågar ta nya vägar. Upplever dig som oerhört nyfiken och driven.
– Det stämmer nog, det har jag nog alltid varit. Om jag ska vara ärlig, så har det legat en gitarr på den här låten, men jag har tagit bort mer och mer och nu hörs den bara lite på refrängen. I bakgrunden. Jag tyckte inte att det fanns plats för den.
Men vad är det som gör att det inte blev Göteborgspop i slutändan?
– Jag har rest ganska mycket, träffat många olika människor. Jag har dessutom mött många olika typer av människor inom mitt frilansande och jag befinner mig i många olika sammanhang. Har även ett grundintresse av mångfald. Kan uppskatta många olika genrer. Det kan vara ett metallband på en ungdomsgård, ett jazzband på Holy Moly eller en akustisk trubadur. I mixen av allt hittas kanske mitt uttryck.
Det är uppenbart att Anton är ett barn av sin tid. Idag glider genrer in i varandra och det finns inga tydliga spelregler. Dagens musikskapande kan ses som kostcirkeln – det gäller plocka de bästa bitar ut helheten. Denna inställning stämmer in på Antons arbetssätt.
Ytterligare en anledning till att Antons musik tagit en annan riktning än det mesta som produceras i Göteborg kopplar han till sin uppväxt. Han är nämligen född på en ort där förutsättningarna är begränsade. Platsen är Vänersborg och även om han bott i Göteborg 4-5 år ser han sig fortfarande som en besökare. En vanlig känsla som inflyttad.
Flytten i sig handlade om att välja en annan väg, vilket med största säkerhet påverkat hans livssyn och viljan att göra saker och ting lite annorlunda. Anton framhäver återigen sitt reseintresse som betydande för utvecklingen av den egna musiken, och en incident i Burma inspirerade honom att skriva debutsingeln.
– Det är svårt att prata om musik, men när jag var i Burma för ett tag sedan strulade det med passet och denna period fick mig att fundera på vad som är viktigt i livet. Vilka relationer är viktiga, värdesättande av relationer. Jag tvingades att formulera vad som betydde något och detta resulterade i att jag kom till vissa insikter. Denna förklaring ger kanske inte så mycket, men jag hoppas att resonemanget kan skapa någon form av klarhet, skrattar Anton.
“Jag tvingades att formulera vad som betydde något och detta resulterade i att jag kom till vissa insikter”
Det ligger uppenbarligen mycket jobb bakom debutsingeln. Fanns det några tveksamheter om att “Forget About Us” skulle bli den första låten som du delade med dig av?
– Den känns representativ. Jag tycker även att den är bra, skrattar Anton. Den är tillräckligt bra för att vara första släpp, men jag hoppas att det som kommer kan ha andra kvalitéer, ytterligare poänger.
Strategin låter genomtänkt. Att bränna alla idéer på första releasen lämnar få överraskningar till kommande släpp. Ingen vill bli ett nytt The Strokes.
– Jag har en låt, möjligtvis nästa singel, där jag använder en gammal Silvertone-orgel. Låter lite som ett dragspel. Denna har jag lagt i bakgrunden på en massa spår och med effekter så låter det väldigt synthigt. Den är även med på “Forget About Us”.
Vi har tangerat flera av dina inspirationskällor. James Blake är ett relativt självskrivet kort, finns det andra källor som är mer överraskande?
– Jag tycker väldigt mycket om Joni Mitchell. Det hon gjorde är så kvalitativt och så jävla äkta. 60-talet och 70-talet har mycket att erbjuda.
Jag passar på att fråga om tre Mitchell-favoriter och Anton tipsar om “Cactus Tree” från 1968 års debutskiva Song To A Seagull, “A Case Of You” från 1971 års klassiker Blue och “Coyote” från 1976 års underskattade album Hejira. Sistnämnda titel är en omskrivning av det arabiska ordet för resa och Anton pratar om Mitchells musik som att resa i minnen.
– Överlag tycker jag att det är berättelserna som gör Jonis musik intressant. Jag får väldigt mycket bilder, som att läsa. Jag tror också att det finns något nostalgiskt med hennes röst, jag har lyssnat på den så länge att jag har minnen till väldigt många av låtarna. Något minne från en parkeringsplats, något från en sommar, något från en vinter…
Senare i år utlovas en EP och även om Anton gillar tanken på ett album – att planera låtordningen med mera – ligger fokus på att utforska det mindre formatet. Förhoppningsvis kan ovanstående influenser resultera i något utöver det vanliga. Anton har talangen att nå de breda lagren.
