Caviare Days. Foto: Mikael Bigun
Caviare Days, som frontas av systrarna Lina och Maja Westin, har spelat tillsammans sen 2010. Redan samma år som bandet bildades åkte de på turné som förband till Soundtrack Of Our Lives. Den 17 mars spelar bandet på HYMN:s klubb på Debaser och har samtidigt premiär för sin nya video till singeln ”More Than One”. Vi passade på att ta ett snack med systrarna om musiken, Ebbot och framtiden.
Hur bildades Caviare Days?
– Intuitivt genom att frasen “caviare days” skrevs ner från en roman drypande av art deco-referenser, Fitzgeralds Tender is the Night. Sen började namnet äta upp sig från att vara en fras och ett dekadent koncept, till ett musikprojekt i Brooklyn, till en “systraduo” och slutligen till ett band på fem personer.
Är det första gången som ni systrar gjort musik tillsammans?
– Ja, men samtidigt nej. Vi har ju sjungit ihop en massa. Pappa har ju spelat gitarr varje dag sedan tio års ålder så det har ju såklart ”drabbat” oss. Men sanningen är att när vi verkligen började göra låtar hade vi knappt sett varandra på fem år, sen en dag var vi simultant rastlösa och åkte till New York ihop av en ren impuls.
Berätta om den nya videon!
– Den nya videon speglar en slags emotionell utmattning. När man bara släpper allt och går runt i gamla trasor och ser ut som skit, men då kroppen ändå går på autopilot. När kärlek blir ens svaghet. Man kanske har fastnat i en tvåsamhet som man vill ut ur, fast ändå inte. Man känner sig konstant som 1,5 person och det är tröttsamt.
– Videon är inspelad i en stor övergiven villa utanför Bredäng dit vi åkte och stökade runt med regissören Mikael Bigun. Det är en rå och spontan känsla över den. Vår gitarrist Boris bor ju i Göteborg så han kunde helt enkelt inte vara med. Men han var med in spirit. Han är ganska ofta med ”in spirit”.
Förra året släppte ni både en EP och en fristående singel. Hur gick det till när ni spelade in dem?
– Vi hade härjat lite i Berlin med Gordon Raphael och hade med oss ett antal låtar hem till studion på Atlasgatan som vi sedan snickrade ihop med Mats Björke. Gordons metoder är väldigt live-baserade, vilket passade vårt sug efter ett mer live-likt sound, men man kan säga att Mats tillägg skapade en nödvändig bro mellan det och det gamla, mer studioskapta soundet.
Vilken har varit den bästa spelning ni gjort?
– Kanske i Hamburg under Reeperbahn-festivalen 2012-ish. Vi skulle spela på en båt och allt kändes rätt sunkigt vid soundcheck, men när det blev gigdags och båten lossade var det helt sjukt. Svinbra ljud, kraftigt gungande vilket gjorde att vi liksom kolliderade med publiken. Intimt med andra ord, dessutom med en galet vacker utsikt över hamnen och alla båtar med färgade ljuslyktor. Vår enda Madridspelning är också en sån spelning, kändes också rätt bäst, men så bör det ju kännas efter varje gig.
Hur började samarbetet med Ebbot?
– Det finns alltid fler än en ände till fenomenet Ebbot, men det var under ett antal tillfällen runt 2010. Vi fick åka med The Soundtrack Of Our Lives höstturné samma år, trots att vi precis börjat spela live. Det var lite crash course att köra Rockefeller i Oslo direkt, något vi är tacksamma för. En annan grej vi (Maja och Lina) gjorde innan vi hade hittat våra bandmedlemmar var visserligen att medverka i en Absolut Art-fest på Lydmar hotel, som förutom Ebbot också bestod av Theodor Jenssen, Titiyo, Martin Höper, Lars Skoglund, Martin Ehrencrona, Jean-Louis Huhta, och en massa liter rödvin. Det drällde av konstnärer på golvet och James Bond satt i baren.
Arbetar ni på någon ny musik som kommer släppas 2016? I så fall, hur långt har ni kommit i det arbetet?
– Vi har stashat upp en hel del idéer och halva låtar, men nu under våren kommer vi starta på ett carte blanche lite i allmänhet. Vi har ju alla varit på en typ av pilgrimsfärd i tre månader utan varandra, men av det kan ju bara bra saker komma. Lina har precis kommit hem från Kalifornien med nya kontakter i bagaget – vi kanske åker över och syr ihop något.
Vad har ni annars för planer för 2016?
– Rent inspelningsmässigt tror vi att vi kommer att hitta vår plats mellan alla de extremer vi har testat. Vi har utvecklats rejält under de snart sex-sju år vi har varit aktiva, så det är kanske först 2016 vi äntligen vet vilka vi är. Spelningar och turnéer kommer nog hitta till oss när det är dags. Vi har några intressenter i USA, så när väl dollarna rullar in flyger vi dit. Och så släpper vi ju en video nu.
