De flesta kanske känner till Brian Fallon som sångare i The Gaslight Anthem. När nu bandet tagit en paus på obestämd tid släpper han soloplatta. Han har sagt i intervjuer att han ville göra en glad skiva och visst märks det när man lyssnar på Painkillers.
Av de tolv spåren är det egentligen bara fem som jag inte har hört tidigare, vilket gör det lätt att hitta in i skivan. Jag fångas genast i öppningen ”Wonderful Life” som också var första singeln. Redan i juli förra året spelade Fallon på Newport Folk Festival och då kunde vi höra smakprov genom ”Steve McQueen” och ”Honey Magnolia”. Dessa gitarrbaserade låtar fungerade alldeles ypperligt i det avskalade akustiska setet. På plattan blir det ett djupare sound som känns otroligt välarbetat.
Signalement för sångaren är tydligt genom alla spår. Man behöver inte leta för att hitta dem. Rösten såklart, men också texterna, musiken och hans influenser. Textförfattaren Fallon har en tendens att återanvända uttryck och har man lyssnat mycket på The Gaslight Anthem vet man vad jag pratar om. Däremot är det inte något jag hakar upp mig på, tvärtom. Han hittar nya vägar fram och får det ändå att låta som om han sjunger orden för första gången, vilket imponerar.
Ljudbilden är klar och rakt på sak. Inga krusiduller och det en av sakerna jag gillar med Fallon. Han krånglar inte till det. Enkelheten gör det lätt att lyssna och jag är rätt säker på att han kommer nå ut till en bredare publik med den här plattan. Inte enbart genom Gaslight-fans, som förstås hajpat den under en längre tid. Även stora nyhetskanaler, framförallt i England, har snappat upp soloprojektet.
När det kommer till influenser är det omöjligt att inte dra paralleller till Springsteen. Och det blir som tydligast i ”Rosemary” där tempot dras upp något och ett munspel sätter stämningen. Annars hålls det en relativt jämn linje rakt genom hela plattan. Behaglig sång och texter som tåls att lyssnas på. Det är inte många som kan berätta historier som Fallon gör.
”Red Lights” blir en tidsmaskin då den tidigare används som en del av Fallons sidoprojekt Molly & The Zombies. De två spår som egentligen bryter av från de övriga är ”Mojo Hand” och ”Open All Night”. De hittar en viss melodi och att höra Fallon sjunga i ett så pass lågt register är ovant. Det känns mörkt, men med ett ljus som sipprar in. För visst är det en glad skiva, och musikalisk glädje genom en viss Brian Fallon är något av det bästa som finns.
