I början av mars solodebuterade Albin Lee Meldau med den hyllade singeln ”Lou Lou”. Tidigare har Albin Lee Meldau sjungit soul med bandet The Magnolia, men nu drar musiken mer åt singer-songwriter-pop, folk och americana. Vi träffade Albin på en hotellbar i Stockholm.
Hur är det?
– Det är hur bra som helst. Det är så mycket som är på gång nu efter releasen av ”Lou Lou” och det är verkligen jättekul. Jag är i Stockholm nu för att träffa Spotify och imorgon ska jag åka till Amsterdam och spela in en video. Jag vet inte riktigt vad det är jag ska spela in. Det är så mycket på gång, jag bara gör som jag blir tillsagd, säger Albin och skrattar.
”Lou Lou” släpptes väl som demo förra året?
– Ja, det var så jag blev uppmärksammad. Jag spelade in den och la upp den på Soundcloud. Det är ett väldigt bra sätt att nå ut, Soundcloud, jag älskar det.
Vad var det som fick dig att börja spela solo?
– Det hade jag nog alltid tänkt på. Som soloartist har du en helt annan frihet, det är en helt annan sak med ett band. ”Lou Lou” hade aldrig blivit vad den är om jag gjort den som del av ett band. Jag utesluter inte att spela i band, jag älskar att spela i band, men det är en helt annan grej.
– Jag är ung också, 28 år, och tycker att det känns rätt lagom att släppa solodebuten då. Jag har gjort mina år på gatan, i barer och som bröllopssångare. Och jag hade aldrig kunnat göra det jag gör nu om jag inte gjort det jag gjorde då, så det var en naturlig utveckling. Äh, jag vet inte, det bara blev så, säger Albin och rycker på axlarna med ett leende.
Hur långt har du kommit i arbetet med skivan?
– Skivan är inspelad och klar. Men det är bara råmixer, så det är inte helt klart. Det kan ju vara ett projekt, har jag märkt, det där med att få en skiva helt klar. Det är ett stort maskineri som det ska igenom, så jag kan inte säga när – men det ska komma en platta snart. Just nu är det ”Lou Lou” som pushas, vi får se vad nästa singel blir.
Hur går det till när du skriver låtar?
– Det bara blir som det blir. Det var så det gick till när jag skrev ”Lou Lou”. Och jag gillar den fortfarande trots att jag spelat den hur många gånger som helst. Det är inte alla låtar man gillar när man spelat dem tusen gånger på en vecka, säger Albin och skrattar.
”Det är inte alla låtar man gillar när man spelat dem tusen gånger på en vecka”
– Jag lever för att skriva och jag har fått jobba med fantastiska människor. Extremt duktiga låtskrivare och producenter, och jag har ett otroligt team bakom mig. Mitt band är fantastiskt. De kommer från en annan värld, den klassiska världen. Min trummis och keyboardist är lärare i klassiskt piano och väldigt väldigt duktig på det här. Gitarristen är kompositör. Jag och trummisen Kalle Stenbäcken har känt varandra hela livet, hans morsa och min morbror var ihop innan jag föddes. Det är musiker-musiker, de har pluggat på musikhögskolor, allt det där, och aldrig riktigt tänkt på popvärlden förrän den slog dem i ansiktet nu.
När började du spela musik?
– Jag har spelat musik under hela mitt liv. Min mamma är jazzsångerska, och min pappa är också sångare och låtskrivare. Så det har alltid funnits där, jag började spela redan som barn. Tror att jag var elva-tolv när jag startade mitt första band. Vi spelade Nirvana och Red Hot Chilli Peppers, den sortens saker. Annars lyssnade jag väldigt mycket på reggae när jag växte upp och gör det fortfarande.
Vad för sorts musik har du influerats av?
– Det är så mycket och så olika saker. Men mycket av det jag lyssnar på bygger verkligen på sång, gärna på stämsång. Jag älskar First Aid Kit. Deras ”My Silver Lining” är den bästa låten som Sverige producerat på hur länge som helst. De tjejerna kan verkligen sjunga och det kommer alltid funka.
Vad inspireras du av när du skriver låttexter?
– Det är som en dagbok för mig. Allt är inte självupplevt men i många fall är det det. Jag är en obotlig romantiker som nästan bara skriver om kärlek. När jag skriver är historierna det centrala, jag försöker lägga in så mycket känsla och liv som möjligt.
Vad har du för spelningar på gång?
– Jag vet inte faktiskt. Alltså, jag lever för dagen. Det är så mycket som händer nu och jag bara följer med. Att hålla på och planera intresserar mig inte. Jag har ingen jävla aning längre och det är ashärligt. Jag vill bara att någon ska berätta för mig var jag ska gå, så jag kan fokusera på annat.
