Till en början stod James Osterberg och Iggy Pop sida vid sida, men i det tidiga 70-talets drogdimma gick Michigan-sonen vilse och i samma ögonblick försvann Osterberg från kartan. Monumentala Raw Power från 1973 kan beskrivas som artistens seger över privatpersonen. Bowie räddade sedermera Iggys karriär och tillsammans skrev de rockhistoria genom The Idiot och Lust For Life, men hans känslosamme motpart syntes allt mer sällan. Reflekterande ”Dum Dum Boys” är ett av få undantag, det är dock undantagen som gör skillnad. Det förstod Bowie.
Under hela 70-talet gick The Dame vid Iggys sida, men därefter gled de isär (för att stråla samman vid enstaka tillfällen). Skivorna blev bara sämre och sämre, det är uppenbart att Iggy saknade att ha någon vid sin sida. Det fanns ingen James Williamson eller David Bowie.
Att Iggy Pop skulle återuppstå som relevant rockartist kändes nyligen otänkbart. Åtminstone på det övertygande sätt som präglar Post Pop Depression. En klockren titel som förtjänar en egen guldstjärna. Den främsta anledningen är givetvis det uppmärksammade samarbetet med Josh Homme från Queens Of The Stone Age. Ett samarbete som är både positivt och negativt.
Den positiva följden är att Homme medverkat till att väcka Iggys nyfikenhet och det med en ljudbild som påminner väldigt mycket om de klassiska soloskivorna The Idiot och Lust For Life. Det är främst den dystopiska framtoning som gör sig påmint – det finns risk för att dagens klickhetsande musiksajter anmäler punkveteranen för att plagiera sig själv. Homme har även lyckats locka fram Osterbergs reflekterande sida, vilket skapar en mer nyanserad inramning.
Den andra sidan av myntet är mer negativ. Invändningen är dock högst personlig och bygger på likheterna med Queens Of The Stone Age. Ett spår som ”American Valhalla” låter exakt som nämnda band, helt naturligt med tanke på umgänget, men det är dessvärre inget som triggar mitt gillande. Snarare tvärtom. Och sedan är det inte helt oproblematiskt att återskapa en hel ljudbild – vid en jämförelse är Bowies originalskisser i regel mer intressanta än Hommes kärleksfulla kopieringsförsök.
Invändningarna förhindrar dock inte Post Pop Depression att vara en riktigt bra fullängdare. Det är uppenbart att samarbetet resulterat i ett album som genomsyras av ett helhetstänk, där ljudbilden känns varierad och fokuserad. Underbara ”Sunday”, som är den sista låten som spelades in, andas lekfullhet och självdistans. Ljudbilden fångar -77 utan att bli ointressant. Öppningsspåret ”Break Into Your Heart” är ett annat styrkebesked.
Det som gör denna skiva bättre än upphovsmannens genomsnittliga produktion, är med största säkerhet att albumet ger renlevnadsmänniskan James Osterberg visst inflytande. Och på denna punkt har Homme samma förståelse som Bowie – att se bortom artisten Iggy Pop. Singeln ”Gardenia” är det yttersta exemplet.
[Loma Vista, 18 mars]
