Vi må befinna oss på 2000-talet, men Barcelona-bandet Stay gör allt för att dra ut på intåget till framtiden. Istället blickar de bakåt på framförallt 70- och 90-talets rockmusik. För att efterlikna den tidens sound har de på nya plattan The Mean Solar Times jobbat med den legendariska britpop-producenten Owen Morris och låtit gitarristen och låtskrivaren Andy Bell gästa på rockfräsarna ”Smiling Faces” och ”Dirty And Alone”. Det känns dock sällan som en parodi, utan bandet balanserar stadigt.
Något som kännetecknar den här skivan är att den, trots tydliga influenser från den mjuka psykedeliska rocken, inte bara dundrar fram på ett och samma spår. Följsam pop med glänsande melodier och akustiska gitarrmattor byts ständigt av med invecklade och urflippade instrumentalpartier, där alltifrån orglar med virvlande Leslie, hypnotiserande sitarslingor och motorsågsdistade gitarr får träda fram. Det finns knappt någon hejd!
Där Stay faller kort är på textfronten. Det blir lite andefattigt och förutsägbart. Ord som ”sun” och ”rain” används för att beskriva stämningar och uttjatade rim duggar en aning för tätt. Det skulle kunna ursäktas med tanke på att engelska inte är bandets modersmål, men det är ändå en skavande aspekt som inte går att blunda för. När det kommer till sången lyser förvånande nog inte sångarens spanska tonfall igenom alls. Inte heller inslag i form av instrument och melodier som för tankarna till gruppens sydeuropiska arv har brutit igenom psykrockens hårda massa.
Avslutningsvis måste ett slag slås för den kolossala svanesången ”All In Your Eyes” med dess skenande gitarrfejder och perfekta berg-och-dal-bane-dynamik. Lite som en blandning av The Beatles ”A Day In The Life”, The Stone Roses ”I Am The Resurrection” och Rides ”Leave Them All Behind”. Bortom gåshud, helt enkelt.
Trots att jag fallit pladask för The Mean Solar Times går det inte sticka under solen med att detta gjorts av flera andra band tidigare, men i det här fallet är det en petitess. För när allt kommer omkring har Stay fått till något rivigt melodiöst som känns passionerat, äkta och variationsrikt. Och till råga på allt är sättet de hanterar sina instrument klanderfritt och uppiggande. Med vassare och fyndigare texter och ett något unikare sound hade betyget stegrat upp ytterligare ett snäpp.
[Picture In My Ear, 10 februari]
