”Jag har väntat på det här i tio år”, säger Jonathan Johansson där han står inför ett fullsatt Cirkus. ”Jag har gjort en lista”, fortsätter han, och läser från mobilen upp ord från A till Ö som han kopplar till sin musik. ”T som i dansgolvsmusik för teologer, U som i sju meter under marken, V som i vägra, W som i whatever”. Publiken skrattar. Jonathan är, förutom en av Sveriges bästa musiker, också en mästare på underfundiga, roliga och (i alla fall vad det låter som) underbart improviserade mellansnack. Men den här kvällen handlar inte om snack.
Jonathan har gett sig ut på en miniturné där Cirkus i Stockholm är det sista stoppet. Spelningarna kallas ”Trilogi”, eftersom alla tre fullängdare ska spelas. Varje skiva har en historia bakom sig, och i alla fall de första två får vi ta del av. Genombrottsskivan, En hand i himlen, är skriven av enligt Johansson själv ”en stackare med huvudet fullt av grubbel”. Starkast här är titelspåret och ”Aldrig ensam”, som Jonathan skämtsamt säger inte är en bröllopssång utan en låt som handlar om att vi är ”totalt utslängda i ett meningslöst och kallt universum”. Tydligen har sistnämnda melodi blivit ett populärt val då människor ska gänga sig, något som upphovsmannen ställer sig uppenbart tveksam till.
Scenografin är, som alltid när Jonathan spelar, avskalad. Tonerna går i vitt, svart och grått, och mellan första och andra skivan Klagomuren byter han och bandet kläder. Övergångarna mellan spåren flyter på felfritt och det märks att det ligger mycket jobb bakom den här oerhört välrepeterade och proffsiga produktionen. Det är skört och kraftfullt på samma gång, mörkt och ljust, hoppfullt och förtvivlat.
Klagomuren skrevs när Jonathan jobbade på ett härbärge i Midsommarkransen i Stockholm. Han såg hur människorna som de hade lyckats ge en sängplats till led, flera i hans familj var psykiskt sjuka och han själv motade bort en egen depression. ”Mina tankar var skeva och horisonten stormig”, säger han och inleder en solklar pärla från plattan: ”Stockholm”. Här förstår vi vad Jonathan vill säga: En dag kommer allting att bli bra, en dag kommer vi att vakna i ett paradis.
När det är dags för den tredje och sista delen i denna nästan tre timmar långa konsert är det klädombyte igen. Men det är inte allt som händer: ljussättningen förändras. Plötsligt är inte allting kallt längre, färgerna sprakar från scenen, bandet och från Johansson själv som bär något som ser ut som en kaftan. Om de två första skivorna ger en känsla av att slitas mellan totalt mörker och gudalikt ljus så är Lebensraum en explosion av känslostormar och färger – precis som scenografin. Publiken är tagen av den avskalade versionen av ”Alla helveten”, en låt om Johanssons hemstad Malmö.
Den unisont hyllade Lebensraum handlar mycket om det politiska läget i Europa och världen, och därför känns det helt naturligt att hela publiken uppmanas att skänka pengar till organisationen UNHCR som hjälper människor på flykt. Plattan handlar om européer som kommer in i vilket land de vill och som badar i perfekt turkosa vatten. Samtidigt slås andra människor sönder mot klippor i samma land, i ett försök att ta sig till en bättre plats.
Konserten avrundas med Jonathans senaste singel, den funkiga ”Real thing” som är skriven tillsammans med Oskar Linnros. Strålkastarna blinkar i regnbågens alla färger, och som lyssnare påminns vi igen: livet är en paradox, och det är inte svart eller vitt. Det handlar om kontrasterna mellan dessa färger. Det har Jonathan verkligen visat för oss ikväll.
