Likt så många andra konstnärligt sinnade indieband på senare år, har Londonkvartetten Savages vänt sig till den brittiska postpunken för inspiration. Och de fyra, ständigt svartklädda, damerna har tagit vara på två ingredienser som jag själv har saknat: Den gotiska svärtan och det politiska medvetandet.
”Ian Curt-ish” twittrade Lily Allen när hon såg ett av deras första TV-framträdaden på Jools Holland i oktober 2012. Sedan dess har Savages överlevt en omfattande hype, levererat debutalbumet Silence Yourself (2013), vilket överträffade de högt ställda förväntningarna – och överträffat sig själva ännu en gång med årets uppföljare Adore Life.
Hyllningarna har duggat tätt. De ytterst få negativa Savages-recensioner jag läst har alla kretsat kring samma sak: Att de ofrånkomligen känns lite ”konstruerade”. Hur ”konceptet” Savages sannolikt var uttänkt redan innan första ackordet hamnade på hårddisk. De är mycket kontrollerande och medvetna, vilket hade kunnat vara ett problem – om inte vore för att de är så förbannat bra på det de gör.
Savages är ett tight, energiskt liveband med en oerhört karismatisk, närvarande frontkvinna i Jenny Beth. Med sitt säregna, spastiska rörelsemönster och sin dominanta, men förföriska framtoning har jag svårt att hitta samtida motsvarigheter. Likt musiken (och konceptet i övrigt), går associationerna främst till en svunnen tid: Siouxsie & the Banshees omkring The Scream (1978), skeva Gang of Four-gitarrer, en högt uppskruvad Joy Division-bas.
Savages har blivit en liten aning mer publiktillvända sedan jag såg dem sist. Jenny mellansnackar och skakar hand med de som trängt sig längst fram i det näst intill fullsatta Babel. Det är en liknande utveckling de gjort på nya albumet Adore Life, där politiken har fått ge vika för kärlek som centralt tema. Men det innebär inte att de skulle ha mjuknat. ”Kärlek behöver inte vara ett blomsterbud med röda rosor” skrev Daniel Andersson i HYMNs recension av nämnda album. Attackerna är fortfarande skoningslösa när de vänder den sidan till. När Jenny mässar ”I Think I’m in Love” över taggtrådsgitarrer i ”When In Love” är de livsfarliga.
Savages har snarare breddat paletten. Ikväll spänner de från dissonant no wave i ”Hit Me” till episka semiballader som ”Mechanics” och deras hittills starkaste låt ”Adore” tills de lämnar scenen efter obligatoriska avslutningsen ”Fuckers” (vanan trogen gör de inga extranummer). Bandet Savages är större än hypen. De är något av det mest intressanta som händer inom brittisk musik just nu.
