För er som har koll på ert 80-tal så är det här inte en text om det kanadensiska bandet Men Without Hats. Det är i stället låten som heter så och bakom den står det likaså kanadensiska bandet The Burning Hell. I höstas recenserade vi ett album som två av bandets (fem) medlemmar släppte. Det var lite mer avskalat än hur de brukar låta, men melodierna och texterna hade samma karaktär. Vilket är värt att påpeka, för detta är verkligen ett speciellt band.
Låtskrivaren Mathias Kom skriver texter som inte går att jämföra med egentligen någon annan jag kommer på just nu. Det är underfundigt och roligt men ändå helt seriöst och vardagsrealistiskt. Och framför allt extremt välformulerat. Jag är vanligen en melodisucker som bara i undantagsfall går ner mig i starka texter, men när det handlar om The Burning Hell faller jag fullständigt.
The Burning Hell släpper ett nytt album, Public Library, den 1 april. De 8 låtarna har olika teman och kommer från olika delar av bokhyllan. Här finns en mordgåta, en kärlekskomedi, en science fiction, en musikbiografi, med mera. Detta låter nog lite knäppt, men The Burning Hell är som sagt inget vanligt band. Hur det låter återstår att höra – den är som sagt ännu inte släppt. Men en låt kan vi lyssna på och den heter alltså “Men Without Hats”.
“Men Without Hats” handlar om när Mathias på 80-talet köpte sin allra första kassett. Som råkade vara av just Men Without Hats (även om det är sekundärt och inte blir uppenbart förrän i låtens sista rader). Och hur det påverkade honom och fick honom att själv vilja spela musik – hur det där kunde varit jag. Och precis som på tidigare skivor är texten så välformulerad och sammansatt att trots att den egentligen inte är rolig framstår den som just det och dessutom går rakt in i hjärtat på varje musiknörd som någonsin lärt sig älska musik.
…and when I got back home I discovered what my ears were for
That was my first day in the world of pop music
Where the sound of a drum or the strum of an acoustic
Could pop it all open like a blister in the sun
Sen kommer avslutningen, där Mathias och hans bandkamrater riktar sitt tack till Ivan (Ivan Doroschuk, frontman i Men Without Hats, som hade en megahit i mitten av 80-talet med “Safety Dance”):
It’s life or death but it’s also just music
And it chooses you, you don’t get to choose it
But once you’re hooked, you’re hooked like a rug or a john
So hats off to Ivan and all the rest of the bands
Thanks for giving us so many good reasons to dance
Thanks for giving us so many good reasons to sing along
Jag havererar fullständigt inför textraden “it chooses you, you don’t get to choose it”. Den säger allt om musikens kraft att borra sig in i hjärtat. Låten har en fantastisk text på ett sätt som jag bara känt av ytterst få låtar de senaste åren.
I flera av dessa fall har låtarna skrivits av Mathias Kom. The Burning Hell är när de träffar rätt ren och skär magi. Senare i vår turnerar de i Europa. Tyvärr kommer de inte närmare Sverige än danska Aalborg och åtskilliga städer i Tyskland, där de är ganska stora. Men de har ett rykte om sig att vara både bra och oförutsägbara live (om de har kompisar i trakten lär de finnas med på scen) så det kan absolut vara värt att leta upp dem någonstans.
Att b-sidan på “Men Without Hats” är en cover på just Men Without Hats – “Pop Goes The World” (som för övrigt citeras i “Men Without Hats”) – säger det mesta om hur The Burning Hell hittat sin egen nisch precis på gränsen mellan allvar och komedi.
