Foto: Alexa Lopez
När Smith Westerns splittrades ställdes frontmannen Cullen Omori inför en utmaning: att ta reda på vad han skulle göra med resten av sitt liv. Drygt ett år senare verkar 25-åringen ha kommit fram till svaret.
– Låtskrivare är den enda yrkeskategorin där jag kan hålla till utan att behöva ta ett lärlingsjobb. Jag skämtar ibland om att jag lever ett ”Benjamin Button”-liv. Nu har jag gott om tid att ägna mig åt vad som faller mig in, skriva musik. Jag har inget jobb att gå till. En pensionärs tillvaro. När jag är 70 år kommer jag däremot stå och vända burgare på McDonald’s.
Cullen Omori fyller snart 26 och har ingen arbetslivserfarenhet. Det föll sig helt enkelt så att han blev rockstjärna på första försöket. Som sångare i Smith Westerns fick han allt en ung musiker kunde drömma om. Sedan insåg han att det å andra sidan var det enda han hade.
– ”Här är jag, en del av det där bandet som hela mitt liv kretsat kring. Nu finns inget kvar. Jag har ingen aning om vad jag ska gör härnäst”. Hela min identitet och mitt egenvärde byggde på att jag var killen från Smith Westerns. Visst, det var inte som att jag spelade i The Strokes eller något sådant, men vi var ändå ganska framgångsrika.
När HYMN ringer upp Cullen Omori har det gått över ett år sedan Smith Westerns uppbrott offentliggjordes. Han sitter i en bil någonstans i Chicago. Kör sin flickvän till arbetet. Om en knapp månad släpper Cullen sitt första soloalbum, New Misery.
Vad händer med albumet nu? Ligger det bara i en låda någonstans, eller?
– Haha, jag vet faktiskt inte… det kommer en tredje singel närsomhelst. Själv sitter jag mest på kammaren och väntar på att få ge mig av. Jag ska spela på SXSW och albumet släpps på fredagen den veckan. Sedan åker jag på turné i USA och när jag är klar med det fortsätter jag i Europa. Så här har det alltid sett ut för mig; först händer ingenting särskilt och sedan blir det full fart.
Foto: Alexa Lopez
Cullen är ivrig att berätta. Understryker hur nöjd han är med solomaterialet. Säger att responsen på de nya låtarna varit bra. Svaren är långa och hittar fram i alla möjliga riktningar, ändå är det inte särskilt svårt att upptäcka den röda tråden: det blev för mycket Smith Westerns för Cullen, för mycket Smith Westerns av Cullen. Ibland sträcker han fram den där röda tråden för att sedan dra tillbaka den igen, något som får mig att vilja slänga in ett ”Ursäkta, but in Sweden we have this expression that if you say A you also måste säga B”. Låter givetvis bli.
”Bandet tog en paus och vi skulle skriva musik på egen hand”
– Jag har sett att Max (Kakacek, Cullens tidigare bandkamrat i Smith Westerns) och hans nya band har varit ganska diplomatiska när det gäller allt sådant här, så jag ska inte gå ut och säga vadsomhelst. Soft Will gick inte särskilt bra, vi sparkade managern som vi hade haft i flera år… eller det handlade snarare om en ömsesidig ovilja att jobba tillsammans. Bandet tog en paus och vi skulle skriva musik på egen hand.
– I juli återförenades vi för en spelning och ett par månader efter det pratade jag med Max… vi ses sällan nuförtiden. Han berättade att han inte längre ville vara med i Smith Westerns och hellre ville lägga ner tid på sitt nya projekt. Alltså, han är ju med i Whitney nu. Julien (Ehrlich), som är sångare i det bandet, spelade trummor i Smith Westerns under ungefär åtta månader men slutade eftersom… jag vill inte gå in på det egentligen… han ville inte gå med på vissa saker som jag tyckte hörde till när man är i ett band. Jag vet inte om han och Max började göra musik med varandra då, men de bodde tillsammans och blev väldigt bra vänner.
– Men ja, Max ville inte hålla på med Smith Westerns längre så efter sista turnén tänkte vi att det var läge att officiellt gå ut med att vi slutar. Kanske göra en sista spelning, men det var Max verkligen inte sugen på. Jag och Cameron (Omori, Cullens bror tillika tidigare bandkamrat i Smith Westerns) ville ändå göra det, så det blev en sista spelning och det var allt. Och Max ägnar tid åt sitt nya band. Vi pratar inte särskilt mycket, men det är inte så att det är något problem mellan oss…
… men det här är väl helt enkelt något som ingår i att växa upp?
– Vi hade spelat i det där bandet från att vi var 17-18 år till dess att vi blev 24. Som att ha samma flickvän från high school, leva i den relationen och så börjar saker och ting plötsligt bara kännas annorlunda. Det var verkligen inte ett stormigt uppbrott på något sätt, ingen ville bråka. Den biten hade vi redan klarat av sedan lång tid tillbaka.
På ett personligt plan; var det viktigt för dig att få till den sortens officiella avslut på Smith Westerns som en sista spelning skulle kunna innebära?
– Jag vet inte riktigt, jag har aldrig varit så värst sentimental när det gäller Smith Westerns. Det är inte så att jag har en pärm med alla tidningsartiklar om oss. Sett ur det perspektivet var det här ingen stor grej. Men vi blev erbjudna att spela med Sky Ferreira och DIIV. Jag har känt både Sky och Cole [Zachary Cole Smith, frontman i DIIV reds. anm] länge. Synd att Max inte ville vara med, men det måste vara hans beslut. Han har alltid varit envis när det gäller sådant där… alltså, inte på ett dåligt sätt. Han ville inte ändra ståndpunkt i detta fall, vilket är helt okej. Spelningen blev dock ganska bra, jag tog med mig några av killarna som spelar med mig nu (på soloturnén).
”Den typ av musik jag gör hör man inte riktigt idag”
Solodebuten ges ut av Sub Pop den 18 mars, en lansering som inleddes med strålande singeln ”Cinnamon”. Låten, som har något lätt Tough Allianceskt (det adjektivet skojar man inte bort) över sig, följdes sedan upp av ”Sour Silk”.
– Den typ av musik jag gör hör man inte riktigt idag, men jag ville höra det. Därför skapade jag den själv.
Cullen Omori må vara en snart 26 år gammal, långhårig man utan arbetslivserfarenhet. Grejen är bara att ingen fyller den platsen i samhället bättre än vad den forne Smith Westerns-frontmannen gör.
– Om jag inte börjat spela i band hade jag förmodligen stått här med enorma studieskulder och ägnat mig åt skitjobb idag. Jag tror att jag fortfarande har låtar i mig som folk vill höra. Jag hoppas åtminstone att det är så.
