Saturday, Monday är den Stockholmsbaserade producenten Ludvig Parments musikaliska alias. Redan 2012 spred sig ”Headshake”, samarbetet med Julia Spada, som en löpeld på nätet; bland annat stämde Robyn, Pitchfork och New York Times in i hyllningskören. Inför släppet av hans nya EP, Superset, mötte HYMNs Jonatan Södergren upp honom på Scandic Anglais vid Humlegården i Stockholm.
Saturday, Monday. Vart tog söndagen vägen?
– Då var man bakis, eller något. Det handlar väl mer om brytningarna mellan vad de dagarna symboliserar; den roligaste och den tråkigaste dagen. I början tänkte jag att min musik skulle vara som när du sitter på bussen på väg till jobbet en måndagsmorgon och tänker tillbaks på helgen. Ur det perspektivet var söndagen inte så intressant.
Har du alltid varit intresserad av musik?
– Jag är uppvuxen i en musikfamilj. Båda mina föräldrar spelade instrument och min morfar var semi-professionell jazzmusiker. Jag har alltid haft instrument hemma, jag gick på musikskola, så jag har spelat instrument sedan jag var liten. Jag började producera när vi fick vår första dator när jag var tolv. På simpla gratisprogram och sånt. Då var det väldigt mycket hemmagjord svensk hiphop. Folk började lägga upp musik på nätet, hela grejen att du kunde producera hemma själv kom lite då.
Vad växte du upp med för musik?
– Jag har faktiskt inte fått så mycket musik uppspelad hemma, däremot satt vi och jammade tillsammans. Vi hade bara en vinylspelare, speciellt min pappa var väldigt mycket för att sätta på en skiva på jättehög volym och sedan så var det slut. Jag skulle aldrig sätta på musik om jag ska göra något annat än lyssna på musik. Om jag diskar eller något sätter jag snarare på Radiolab.
Hur kom det sig att du började göra egen musik? När började du medvetet göra musik till det här projektet?
– Jag gick produktionslinjen på Fryshuset. Då kändes det som att jag satsade på det. Efter att jag tagit studenten körde vi ganska mycket klubbar på Debaser. Så blev det lite spretigt. För tre-fyra år sedan släppte jag alla såna grejer och börja fokusera på saker som faktiskt kändes viktiga att göra.
Du har tidigare nämnt Nintendo 64 och Joy Divison som inspirationskällor. På vilka sätt inspireras du av dem?
– Joy Division är inte min största inspiration på något sätt, men det är kul att det är så opolerat fast ändå väldigt medryckande. Jag vill inte att min musik ska låta som Joy Division, men jag vill absolut ha den grejen; det ska inte hänga på att det ska vara tajt eller välgjort, utan det ska vara bra, enkla låtar. Jag spelade mycket Nintendo 64 när jag var liten och de låtarna satte sig. Det är kanske mindre att jag vill låta som det än att jag kommer på mig själv att låta som det. Det är något där också med att det är så begränsad teknik. Ljudet låter ju inte bra, men det blir ändå bra på något sätt.
Vad brukar annars inspirera ditt skapande?
– Vad som helst egentligen. Det låter så pretentiöst men jag tycker absolut du kan bli inspirerad av ett hus eller en miljö lika gärna som en låt.
En värld att försvinna i.
– Precis. Jag har gjort musik så länge, det känns mer och mer som att allt hänger ihop. Du bygger upp en miljö snarare än skriver en låt. Det känns nästan som att jag kan sno saker från en bild och lägga in i låten.
Vad vill du säga med sin musik? Finns det några särskilda atmosfärer eller stämningar du vill uttrycka?
– Jag tänker ändå att jag kommer göra musik tills jag dör och då känns det dumt att ställa sig in på att “det ska bara vara så här”. Det är absolut ett sätt att uttrycka sina känslor. Sedan har jag olika teman, vad jag gillar och tycker är bra för stunden, men inget genomgående.
Är det något särskilt ämne som engagerar dig just nu?
– Det senaste året har jag haft problem med stress som lett till panikångest. Den här EP:n har varit en motreaktion på det. Det är lite gladare, mer klubbig musik. Det har fått mig att må bättre att göra sån musik istället för deppmusik. Så det är temat nu; att hitta ett sätt att göra musik som låter som jag men är lite mer klubbig.
Så det blev någon slags läkandeprocess att skriva de här låtarna?
– Absolut, jag har väldigt lätt att glömma bort allt annat när jag väl kommer in i det. Jag skulle göra ett warm up-set för Bonobo, så kom jag in i lokalen och kunde knappt fokusera blicken för att jag var så stressad, jag fattade inte vart jag var någonstans, trodde verkligen inte att jag skulle kunna genomföra spelningen. Sedan när jag gick upp på scenen och började mixa tog det fem minuter så hade jag glömt bort det.
Titelspåret från din nya EP gästas av New Orleans-rapparen Pell. Hur kom det samarbetet till?
– När jag var i London sist satt jag och min manager och lyssnade på massa ny musik. Tänkte att det vore kul att jobba med någon sån artist, någon som kanske inte är så stor men som är på gång. Då mailade jag honom och han tackade ja. Det var inte mer komplicerat än så. Däremot tog låten ganska lång tid, från början hade jag en refräng inspelad med en brittisk sångerska. Det har varit fyra olika sångrefränger innan vi till sist bestämde oss för att köra den instrumentalt. Det var tack vare den här Justin Bieber-låten med Jack Ü, vad heter den?
Where Are Ü Now?
– Ja, för då blev det såhär: “Nu kommer folk gå med på att vi gör en instrumental refräng i en poplåt.” Dörren var stängd innan.
Lyssnar du på mycket olika genrer och stilar?
– När jag började göra musik gjorde jag bara hiphop. [Skratt] Typ fram tills jag började gå ut på klubbar och fattade att det fanns annan musik. Men jag lyssnar absolut på olika typer av musik. Jag försöker hålla mig uppdaterad men ändå ha någon slags koll på musikhistoria. Allt kan vara bra.
Hur brukar ett samarbete se ut?
– Framförallt vill jag ha någon som känns spännande. Någon som känns cool hellre än att det är en superstar. Det blir svårt med någon som redan har gjort sin bästa låt.
Så du skulle inte vilja samarbeta med Justin Bieber?
– Om han skulle ringa skulle jag göra det, men han kanske inte är nummer ett på min lista… Men det var ju en kul grej som de gjorde, att de ändrade hans sound. Det är kul att göra någonting med ens sound som är annorlunda men fortfarande passar.
Vad vore ditt drömsamarbete?
– Det måste ändå vara någon superstor. Drake hade varit kul. Fast alla de här superstora jobbar med väldigt bra producenter. Det kanske inte går att göra samma grej där. Men det vore kul att vara en del av ett sånt megaprojekt, typ Drake, Rihanna eller kanske Kanye West innan han flippade ut.
