Det har varit en intressant resa att följa Ellie Goulding genom hennes utveckling i karriären. Sedan 2013 har hon besökt Sverige minst en gång varje år, och i takt med att hitlåtar kommit på löpande band har hennes säregna sångröst och den numera lättillgängliga pop hon skapar blivit något som vunnit mark hos den breda massan.
Konsertlokalerna har naturligt nog vuxit för varje besök. Från Debaser Medis närhet till Fryshusets opersonliga gymnastikarena, till en hyllad spelning på Way Out West och nu Globens gigantiska rymd där hon står denna kväll.
Turnén som Ellie Goulding är ute på bär, likt senaste skivan, på titeln Delirium och det finns många tydliga likheter med allt på albumet. Större produktioner, fler medarbetare och inte minst en större budget. Det är stora skärmar, massvis av ljus och hissar i golvet som hon försvinner genom varje gång det är dags för klädombyte.
Under kvällen är det den energiska artisten som vi har lärt känna genom åren som är Ellie Gouldings mest framträdande persona. Hon skuttar runt och dansar som om det inte finns en morgondag trots problem med ryggen. Men mitt bland alla dansare och neonlysande tygbitar försvinner artisten Ellie Goulding i det spektakel som numera förväntas av en stor världskänd popartist på en stor scen.
Kvällens ljuspunkt är det lugnare partiet i mitten med den hjärtkrossande kärleksförklaringen ”Explosions”, de svåra efterdyningarna efter ett trasigt förhållande i ”My Blood”, hyllningen till bästa vännen i ”Army” och bearbetningen av att vara rädd för mörkret i ”Lights”. Under detta parti är mycket effekter och ljudväggar borttagna och hon får briljera med det fina instrument som hon fötts med.
Kvällens spelning visar också ett tydligt avstånd från den tidigare delen av hennes karriär. Trummorna som hon vanligtvis spelar på och som brukar stå längst fram på scenen bredvid henne har förpassats till rekvisita som är med i inledningen och sen bara får stå i skuggan, som överflödig scenografi i bakgrunden.
Även setlistan visar en tydlig övervikt för de nyare låtarna och under kvällens tjugofem låtar är det endast en som får plats från Ellie Gouldings första skiva. Under kvällens bästa parti bär Ellie Goulding en vit klänning som hon själv klagar på är för stor och måste passa sig för att inte snubbla på.
Det är en bra metafor för kvällen i helhet. Globen som konsertplats är för stor för en artist som fortfarande söker sin riktiga publik, som inte bara hänger med på de populära hitsen som ”I Need Your Love” och ”Love Me Like You Do”. Med rutin och sångtalang klarar hon nätt och jämnt att inte snubbla på kuppen.
