När Shuggie Otis kliver på Faschings scen strax efter nio på onsdagskvällen är det svårt att inte tänka på beskrivningarna av hans scendebut som tolvåring. Som son till den legendariske Johnny Otis, en grekisk-amerikansk man som med fog skulle kunna kallas gudfadern av r’n’b, föddes Shuggie in i ett hem målat helt i r’n’b:s och bluesens färger.
Pappa Johnny hade upptäckt artister som Etta James, Jackie Wilson och Big Mama Thornton vars “Hound Dog” han hjälpte till att skriva, producera och spela trummor på. Han lärde sonen Shuggie att spela gitarr som tvååring och lät honom göra debut i sitt band som tolvåring. Det tolvårige barnet fick rita en mustasch på överläppen och bära solglasögon för att framstå som fullvuxen inte bara som musiker.
På Faschings scen är den ritade mustaschen ersatt av en riktig, och hans solglasögon utbytta mot en mörk ullrock, hatt, orange sjal och de hippaste byxorna i centrala Stockholm. Med en intensiv blick och skarpa ansiktsdrag framstår han alltjämt som att han är någonstans där han inte hör hemma, inte längre för ung men fortfarande främmande för en vanlig konsertlokal.
Shuggie Otis fick sitt andra genombrott i början av 2000-talet då rare groove-entusiaster under mitten av 90-talet bytt kassettband med varandra. Kassettbanden innehöll en maskinell och elektronisk men samtidigt djupt varm och mänskligt introspektiv funk som knappast hade någon jämlike i musikhistorien, möjligen med undantag av There’s A Riot Goin’ On och Prince mest psykedeliska utflykter. Skivan på de cirkulerande kassetterna hette Inspiration Information och efter att ha släppts på CD katapulterade den år 2001 Shuggie Otis åter till offentlighetens ljus. Den påföljande turnén som följde kom dock att bli en katastrof där det blev tydligt att Shuggie och hans band inte var redo eller kapabla att överföra den komplexa musikens innehåll till scenen.
Kanske är det på grund av detta som onsdagens konsert låter som den gör. Spelningen inleds visserligen med den retrofuturistiska “Tryin’ To Get Close To You” som med slapbas och rymd-keyboards låter som den formel Prince snodde på 70-talet för att spotta ur sig popmästerverk. Efter några låtar blir det dock blues. Och ännu mer blues. Bandet är kompetent och Shuggie spelar gitarr på det sätt som gör att man förstår att Rolling Stones på 70-talet ville ha honom som gitarrist efter Mick Taylors avhopp.
Men även om Shuggie Otis är en fantastisk bluesgitarrist så är det inte i hans gitarrspel som hans geni ligger. Det är som producent, arrangör och experimentell popartist som Shuggie Otis verkliga storhet ligger. Förmågan att koka ned jazz-ackord, maskinella beats och en len falsett till den mjukaste funk är det som har fått honom att bli föregångare för legendarer som J Dilla, Outkast, D’Angelo och Prince.
Kanske är det här kärnan till varför Shuggie framstår som en utomjording på besök på en jazzklubb. Hans idiosynkratiska pop låter fortfarande som framtiden, och har inte kunnat kondenseras ned till en rockbandssättning den här gången heller, över 40 år efter att musiken släpptes för första gången.
Vid flera tillfällen anar man det excentriska utforskandet av ljudlandskap som fick honom att dissa Rolling Stones och David Bowie, både när en Pharoah Sanders-liknande saxofon slingrar sig runt hans gitarrslingor, eller när han avslutar spelningen med en helt vansinnig 15 minuter lång version av “Ice Cream Party” som låter som att My Bloody Valentine tolkar Sly Stones tidiga 70-tal. Där och då bränner det till under en konsert som annars mest består av musik som är allt för jordbunden för den utomjording som är Shuggie Otis.
