Låpsley – Long Way Home

Låpsley (uttalas Lapsley, låt er inte luras av Motörhead-stilgreppet) har varit vida känd i indiekretsar sedan 2013. Men det är först nu, i samband med hennes debutalbum, som vi förhoppningsvis får se henne blomma ut i ett större sammanhang.

Blott 19 år gammal har hon redan hunnit avverka en spelning på Glastonbury, få Adeles välsignelse, samt lyckas med konststycket att få mig att börja trumma på den stora djungeltrumman. För ja, jag skulle vilja sträcka mig så långt att påstå att Låpsley är det bästa som hänt Liverpool (där hon är född) sedan Beatles. Nu tävlar hon visserligen bara mot typ Atomic Kitten och Glenn Hysén men ja, ni fattar.

Med en säregen mysig röst, som är lika soulig som den är modern, skapar hon ett otroligt fint popsound – ett sound som vilar på en elektronisk matta där rösten får stå i centrum. Det är lekfullt arrat på ett sådant sätt att det ibland låter som om hon sjunger snygga duetter med sig själv.

Och det är just det lekfulla som får det att kännas genuint och fräscht. Lekfullheten får det nämligen att kännas som om det är låtar som är skapade spontant, även om där säkerligen fortfarande finns en större tanke bakom varje stycke. Men det är själva känslan som gör att det blir befriande. I dagens musikbransch tvingas pressade artister att spotta ur sig låtar med jämna mellanrum för att inte försvinna från radarn. Och det är just stressen som gör att många låtar faller platt. Därför är det skönt att få andas ut och få ta del av något som tagit form under en längre tid, i lugn och ro.

Det är också den här tiden som gör att helheten i det slutresultat som är Long Way Home är ett av de bästa debutalbum jag tagit del av på mycket länge. Och förhoppningsvis är det bara början på något riktigt stort. För brejkar inte Låpsley på riktigt så finns det fan ingen rättvisa i den här förbannade musikvärlden, och då vette tusan om jag vill vara en del av den längre.

[XL, 4 mars]

8