Avantgardet albumdebuterar med hjälp av Björn Olsson

avant4

Begreppet ”avantgarde” brukar översättas som någonting nyskapande, innovativt och experimentellt. Att den småländska bruksorten Nybro skulle platsa in som avantgardistiskt har jag därför, vid en första anblick, mycket svårt att se. Mitt intryck av samhället skulle kunna sammanfattas med tre ord: ”sin gilla gång”.

I Nybro finns några mataffärer, ett par industrier och av någon anledning ett litet James Bond-museum. Mycket mer än så är det inte. Trots det, eller kanske just därför, har lilla samhället fostrat ett av Sveriges just nu mest intressanta nya band.

Rasmus Arvidsson sitter bekvämt tillbakalutad i en fåtölj och tuggar förstrött på en kanelbulle. Vi befinner oss mitt i samhället, i en ombyggd tvättstuga som blivit transformerad till replokal, komplett med bardisk, kaffebryggare och allehanda obskyra samlingsföremål längs väggarna. Bredvid Rasmus sitter Patrik Åberg, familjefarsan som till det yttre ser ut att vara resultatet av korsbefruktningen Martin Elisson/Pete Doherty.

Rasmus och Patrik är Avantgardet.

Deras debutskiva För många dyra skor och döda ögon, som släpps digitalt 16 mars och har producerats av Björn Olsson, är närmast att likna vid ett socialrealistiskt inferno; en neråt-orgie i tjack, smuts och flykt. En svettig resa från småländsk likriktning till brittiska nattklubbar och fotbollsfirmor. Och tillbaka igen.

Jag ber Avantgardet berätta historien från början.

– Vi var såhär… i Vänsterpartiet… jag är ganska många år yngre än honom.

Rasmus Arvidsson gestikulerar och pratar osammanhängande. Patrik rycker in. ”Allt började på Mejeriet”, säger han. ”Och Rasmus är fem år yngre än mig”.

Rasmus: Mejeriet är fritidsgården här i Nybro. Patrik jobbade där och har spelat musik hela sitt liv, jag var där på kvällarna och hade attitydproblem, hängde i gäng och bröt på utländska. Jag körde hiphop då, skrev texter och rappade.

– Efter ett tag började jag gilla bättre musik än hiphop. Då började jag och Patrik spela lite, försöka tillsammans. Inget seriöst sådär. Vi satt i min etta och lirade. Vi gjorde bara en riktigt bra låt då, ”Vita nätter”, den är med på skivan. Det var den enda låten vi gjorde klart. Sen lirade vi inte på åtta år.

Och där kunde historien tagit slut. För när barndomsvännerna (inklusive Patrik) stannade kvar i Nybro, jobbade, skaffade familj, så hade Rasmus andra planer. När han skadade knäet i en fotbollsmatch fick han nog. Trött på småstadsidyllen och att känna sig som det svarta fåret i en alienerad medelklasstillvaro styrde han kosan västerut. Mot Belfast, och senare London.

Rasmus: Jag gick på tjack och drack redan innan jag lämnade Nybro. Jag har alltid älskat den brittiska kulturen. Så jävla regnigt och ruffigt och grått. Tegel överallt. Jag pluggade först, internationell politik och journalistik. Sen blev det lite ohållbart.

Ohållbart som i överdos och ambulans. Ohållbart som i att sitta på tunnelbanetåget och skaka av abstinens, eller som i att försöka bli hemsläpad till Sverige av bästa kompisen och samtidigt vara skyldig sin dealer 10 000 spänn. Eller, på en mer daglig basis, som i att le ”med en osäkert kaxig min” mot vakten och sedan gå direkt in på klubbens toalett för att ”se vad det var jag fick”. Allting finns nedtecknat, rad efter rad, på debutskivan.

Rasmus: Många andra åkte hem till Sverige för att träffa familjen på jul och sånt. När jag kom hem till Sverige blev jag inlagd på akutpsyk några nätter. Sen åkte jag tillbaka. Jag ringde min dealer direkt från flygplatsen.

Patrik: Jag kommer ihåg att vi träffades en enda gång under den där perioden. Då satt jag med ungarna nere i parken och käkade glass när du kom förbi. Jag kände att det var något som inte stämde med det mötet. Det var som en annan människa som gick förbi. Kommer du ihåg det?

Rasmus skakar på huvudet och säger:
”Nä, jag känner inte ens till att det har hänt.”

avant5

”När jag sitter och skakar på tåget
från Hackney Central till Liverpool Street
å jag känner hatet från vagnen
men orkar inte bry mig ett skit
för det var många undergroundstop sen
jag tappade bort min värdighet
med en rinnande näsa och kallsvett
är det svårt att värna sin integritet”

(ur ”Skakar på tåget”)

avant2

Helena som är med för att fota duon ber dem spela lite. De kör en bit av ”Napoleon”. Efteråt säger Rasmus Arvidsson att det var första gången Avantgardet spelade live för publik.

Har ni aldrig spelat live?

Rasmus: Nä, ingenting. Men vi låter jävligt bra. Vi vill spela på festivaler i sommar.

Ni har nära till Emmaboda.

Rasmus: Precis.

Patrik flyttar runt en kontrabas. ”Jag vill spela i Norrland”, säger han.

Rasmus berättar att han inte kunde skriva någonting i England, det var först när han kom hem till Sverige, ”blev nykter och ren”, som texterna kom.

Rasmus: Skivan tog ett halvår att göra. Och det är verkligen en skiva. Vi vill inte att det ska vara låtar, vi ville inte ha hitsinglar, vi ville göra en skiva.

Patrik: Det här är en berättelse.

Rasmus: Om du tittar på en film, inte fan stänger du av och tittar bara på den bästa biten.

Apropå film, när hörde vi senast en låttext relatera till ”Roy Anderssons trilogi om liv”? Avantgardets debutalbum är fullt av sådana små pärlor; populärkulturella, ofta fyndigt vänstervridna referenser. ”På fredagskvällarna läser vi Lou Reed-biografier” säger Rasmus och flinar. En gimmick? Kanske. Men att lyssna på Avantgardet är att ta avstånd från vad duon kallar ”sagoberättande och texter som falskt utger sig för att vara självupplevda”. Istället översköljs vi av våg efter våg av nittiotalistisk svartklubbsfrenesi kombinerat med närgångna beskrivningar av en svensk mentalvård på dekis. Radiorotation är inte prio ett för Avantgardet.

Rasmus: Vi hade en annan mix av ”Skakar på tåget” som en tänkt radiosingel. Den låter mycket renare. Men sen tänkte vi att nä, det här ska fan låta smutsigt hela vägen. Istället för en tänkbar hit ville vi ha en låt som passade in jävligt bra på skivan.

– Alla andra gör musik idag bara för att få ut en låt, en hit. Men bara för att alla andra röstar på SD så behöver inte jag göra det. Bara för att alla andra släpper en enda låt på Spotify behöver inte jag göra det. Jag och Patrik vill göra det som vi tycker är rätt – att släppa ett riktigt album. Det är så vi alltid har lyssnat på musik.

Patrik: Vi är väl från fel tid på nåt vis.

Och så var det då Björn Olsson. Den smått legendariske västkustproducenten som, förutom sina egna soloskivor, bidragit till såväl Håkan Hellströms som Mando Diaos framgångar och haft ett finger med i väldigt mycket av det så kallade ”Göteborgs-soundet”. Nu har han även producerat Nybro-duon Avantgardets debutplatta. Hur gick det till, egentligen?

Rasmus: Haha, det är sjukt.

Patrik: Ja, det är riktigt jävla sjukt.

Rasmus: Han är vår största idol!

Patrik: Han ligger bakom allt vi gillar.

”Vi får se
om skivan blir så bra som Björn Olssons
och Alkbergs Ragnar-EP
vi får se”

(ur ”Vi får se” – skriven långt innan Avantgardet visste att de skulle jobba ihop med Björn).

Jag vill höra Björn Olssons version av samarbetet med Avantgardet. Varför engagerar sig ”mästaren i väst” i ett oprövat östkustband? Så här svarar Björn i ett mejl från sin semester:

”tyckte bara att de va grymt, grymma texter. ..underklass-soundet…inte de gamla vanliga välfärdskreativa. ..Å att dom va från Nybro…ville va med å spela lite å mixa…ja e ju 53 år nu så de e mäktigt att dom ville ha med mig….”

”Tror inte du får ut så mycket av Björn”, skriver Rasmus senare i ett sms till mig. ”Han kommer bara snacka ner sin insats. I själva verket har jag honom att tacka för så mycket”.

avant3

Kaffet är slut, det börjar bli dags att åka tillbaka mot Göteborg. Avantgardet har en Stockholmsvecka framför sig, träffa musikpress och svara på frågor. Media börjar visa intresse för duon. Jag frågar om de har fått någon lokal, småländsk uppmärksamhet. ”Småland är en märklig region, musikmässigt” svarar Patrik.

– Vi har festivalerna, eller hade i alla fall. Men från Norrköping och ner till Malmö är det rätt dött faktiskt.

”Det finns ingen kultur!” brölar Rasmus från dörren där han står och röker.

Rasmus: Jag trodde att det enda jag kunde göra var att spela fotboll. Jag hade ingen att se upp till. Och sen förstod jag varför jag har mått dåligt under hela min uppväxt. Nu märker vi att det går att göra bra musik här. Som Björn Olsson vill vara med och producera.

Patrik: Folk häromkring får tycka vad de vill. De kommer ändå såga det.

Rasmus: Det är inget mål att bli stor i Kalmar, liksom. Det angränsar till hybris att säga så, men den staden, den här regionen, har inte gett mig nånting musikaliskt. Om jag säger ”Björn Olsson” så vet ingen här nere vem han är.

avant6

Senare, i bilen på väg västerut, funderar jag på vad jag precis har varit med om. En parentes i svensk pophistoria? Två småstadskillar fulla av undertryckt aggression som helt enkelt halkat på rätt bananskal och hamnat bland giganterna i branschen? Så kan det naturligtvis vara. Kanske får de sina recensioner, blir sågade av lokalpressen, och glöms bort lagom till Emmaboda 2016.

Avantgardet själva säger sig i alla fall vara nöjda så länge de berör. ”Vi tar hellre en etta än en trea i betyg. En trea är fan det värsta som finns”, säger Rasmus.

Och vem vet, kanske får Mejeriet och James Bond-museet snart utökning som kulturella smältdeglar i Nybro. Kanske kommer indiesnören inom några år smyga i buskarna kring den ombyggda tvättstugan och sjunga ”Napoleon” i kanon, upphetsade över att befinna sig på exakt den plats där svensk skrammelpop i mars 2016 skrev ett nytt, högintressant kapitel.

16 mars släpps Avantgardets debutskiva ’För många dyra skor och döda ögon’ digitalt. I maj kommer vinylutgåvan. Hur länge Björn Olsson har semester är i skrivande stund högst oklart.

Avant1