Februari fick ju en extradag i år, och vad kan vara bättre tidsfördriv så här på skottdagen än att blicka tillbaka på månaden som varit och lyssna på lite februariplattor? Här är månadens PS!
Seth Bogart – s/t
GLAMINDIE Seth Bogart från Hunx and His Punx ger ut sitt första soloalbum under sitt födelsenamn. Att Ariel Pink-producenten Cole M. Greif-Neill är med på ett hörn är inte svårt att höra på denna platta. Knäpp electroindie och glammig lo-fi-disco blandas i ett färgsprakande musikaliskt universum. Gästartister som Kathleen Hanna och Chela lyfter det hela ännu ett steg. Det här lär bli Bogarts kliv upp ur garaget. 8/10
Telegram – Operator
ROCK Tre år efter debutsingeln ”Follow” kommer nu Telegrams debutalbum Operator. Skivan lever inte riktigt upp till förväntningarna, få spår känns lika självklara som just ”Follow”. Trots det är Telegrams moderniserad glamrock ofta mycket bra, särskilt när protopunk och psychinfluenserna skiner igenom. 7/10
School of Seven Bells – SVIIB
SHOEGAZE Mytbildningen kring Benjamin Curtis bortgång bidrar såklart till att det sista kapitlet som nu skrivs i School of Seven Bells historia får en särskild tyngd. Men redan i inledande ”Ablaze” står det klart att det inte handlar om att älta sig sorg, utan att detta lika mycket är en hyllning till livet. Triumferande och euforisk shoegaze-synth som egentligen inte sticker ut så mycket från deras tidigare släpp, men som ändå är ett värdig avslut. 7/10
Useless Eaters – Temporary Mutilation EP
PUNK Seth Suttons projekt Useless Eaters fortsätter i samma spår som på tidigare släpp. Det är smutsigt, lite skevt, klassisk punk. På Temporary Mutilations märks influenserna från sjuttiotalets postpunk tydligare och det låter på något sätt skevare. Inte Useless Eaters bästa, men riktigt bra. 8/10
Quilt – Plaza
BAROCKPOP/FOLKROCK Amerikanska Quilt nådde utanför landets gränser med uppmärksammade Held in Splendor, som hyllades av psychfans världen över. På Plaza utmanar de den publiken genom att blanda in mer folk samt traditionella popstrukturer. Resultatet är en imponerade samling låtar utan motstycke i år. Quilt besöker Sverige i maj, missa inte! 8/10
Doug Tuttle – It Calls On Me
ENMANSPSYCHPOP Före detta MMOSS-medlemmen Doug Tuttle har hållit otroligt hög klass på allt han gjort även efter bandets upplösning. Debuten från 2013 var mycket bra och även på nya It Calls On Me bjuder han på utsökt folkrock med 12-strängade gitarrer och psykedeliska inslag. Gillar du The Notorious Byrds Brothers kommer du älska den här skivan. 9/10
The Jezabels – Synthia
INDIEROCK Australiensarna gör en imponerande återhämtning efter det mindre lyckade ”svåra” andra albumet och levererar en gnistrande blandning av melodiös indierock, åttiotalsdoftande synth och själfull powerpop. Sångerskan Hayley Mary har en röst som skär genom märg och ben och inte lämnar någon oberörd. Synthia är en feministisk käftsmäll som för tankarna till Metric, Yeah Yeah Yeahs och The Naked and Famous. Vasst och välproducerat, utan ett enda ogenomtänkt eller överflödigt spår. 8/10
Rocococo – Versailles
SYNTH Rocococo består av Kasson (aka Guy de Comté-Moog Fontainebleau, Drinker of the House of Bourbon & Ruler of the Duchy of Pannekoeken) och Denise (aka the Duchess Jeanne Antonique D’esprit de L’escalier) – två kompositörer från 1750-talets Frankrike som har färdats i tidsmaskin till 2010-talets Seattle, där de gör sprudlande naiv, energisk synthpop på varsin GameBoy. Bitvis lite väl plojigt men väldigt charmigt i lagom doser. För fans av bland annat Slagsmålsklubben. 6/10
Wolfmother – Victorious
ROCK Vill du koppla bort från vardagsrealismen är Wolfmothers senaste album Victorious en ypperlig medicin. De rättframma, flufffria och rifftunga låtarna skymmer sikten till tristessen och all skit. Långt upp på den nasalsjungande frontmannen Andrew Stockdales agenda är att underhålla, inte att få oss att analysera och filosofera. Det gör att skivan i mångt och mycket känns lite fjäderlätt. Vissa låtar är som karbonkopior av varandra och möjligen (möjligen!) skrivna i sömnen. Ett par riktiga rockjuveler finns, men det stannar där och blir bara så där lagom nervkittlande. 5/10
Mothers – When You Walk a Long Distance You Are Tired
INDIEROCK Mothers började som ett soloprojekt av konstskolestudenten Kristine Leschper, som då spelade de folkinfluerade låtarna ensam med en mandolin. Spår av det avskalade återfinns på debutalbumet, men adderandet av ytterligare tre bandmedlemmar har gjort soundet både fylligare och rockigare. Det är avigt och egensinnigt, fast efter ett tag ändå något enahanda, och påminner inte så lite om Joanna Newsom – men med en betydligt mer uthärdlig sångröst. 6/10
Memoryhouse – Soft Hate
POP När kanandensiska Memoryhouse kom in i Pitchfork-medvetandet i början av 2010-talet fick duon finna sig i ständiga jämförelser med Beach House. I takt med att nämnda Baltimoreband tagit en långsammare, mer introvert riktning, har Memoryhouse gjort det motsatta och levererar sitt mest poporienterade och lättillgängliga album med Soft Hate. Ett steg åt rätt håll, då albumet med underbart vårdoftande drömpopstänkare som ”Dream Shake”, ”Sarah” och ”It Was True”, kvalar in som deras bästa. 8/10
Red Mecca – Electricity
SYNTH Jan Strandqvist, som en gång i tiden spelade keyboards i legendariska postpunkbandet Brända Barn, startade Red Mecca – och det är inte bara sångerskan Frida Madeleines Karin Dreijer-liknande röst som för tankarna till The Knife. Electricity är ett mycket starkt album där Red Mecca särodlar sitt sound ytterligare. Lika delar dystopiskt som skönt avslappnande och starkt präglat av såväl postpunk som 90- och 00-talselectronica. 8/10
Francis – Marathon
POP Dalabandet Francis ger på sin tredje skiva en helgjuten popupplevelse. Varsamt arbetar de fram en sinnesstämning utan hastiga kontraster; helt enkelt ett maraton där löparen håller en jämn hastighet ända in i mål. 8/10
Jeff Wootton – The Way The Light
ROCK Redan från start märks det ganska tydligt att Jeff Wootton hängt och lirat mycket med både Gorillaz och Beady Eye de senaste åren. På The Way The Light låter det nämligen som om Gorillaz tagit skärvorna av Oasis monumentala gitarrvägg från 1997, byggt up den igen, och börjat tolka Pink Floyd. Trots Woottons osäkra sångröst och lite händelselösa gitarrlekar är det här en vågad, spännande och ambitiös debut som vågar sticka ut hakan bland popskvalet. 6/10
DMA’S – Hills End
AUSTRALISK BRITPOP Tänk dig att du är tretton år, befinner dig på en fritidsgård och där och då upptäcker Storbritanniens hjältar från 90- och 00-talets musikscen. På momangen börjar du och ett par polare skriva låtar med föreställningen om att ni är Noel Gallagher, Alex Turner och Richard Ashcroft. Texterna skriver ni givetvis genom att uteslutande använda er av låttitlar från alla brittiska pop- och rockband genom alla tider. Höga på självförtroende, framgångshunger och Dr. Pepper spelar ni in låtarna och släpper ett album innan solen gått ner. Inte riktigt så klyschigt, intetsägande, hafsigt och barnsligt låter DMA’S första fullängdare Hills End, men det är bra nära. Fläcken har dock sina solar; popballaden ”Step Up The Morphine” är nämligen riktigt trevlig. 1/10
