I fredags avslutades Köpenhamns-festivalen Frost och HYMNs skribent Jonatan Martinson var på plats. På scen stod Robin Pecknold och Joanna Newsom.
Det är nog få som förknippar instrumentet harpa med popmusik. Tankarna går snarare till klassiskt musik, medeltiden och lockiga änglar avbildade med instrumentet i ena handen. För att beskriva Joanna Newsoms musik är alla de här associationerna rimliga. För även om det är popmusik hon gör spänner hennes musikaliska universum långt tillbaka. Därför känns också fredagskvällens spelplats väldigt passande.
Glyptotekets festsal är kantad av marmorstatyer och pelare och det skulle lika gärna kunna vara 1710 som 2016. Bakom spelningen står Frost Festival som under februari anordnar konserter och ljusinstallationer runtom i Köpenhamn och det är en mäkta stolt festivalchef som presenterar kvällens program. Stoltheten är lätt att förstå för även kvällens förakt är något alldeles extra.
Robin Pecknold är sångare och låtskrivare i Fleet Foxes, ett band som det varit tyst om de senaste åren. Nu får vi höra vad han sysslat med i fem nyskrivna låtar framförda på akustiskt gitarr. Stundtals är det inte mindre än fantastiskt, stundtals är det svårt att ta in. Jag upplever att Robin sedan sist letat sig längre in i sitt musikskapande. Han tänjer på gränserna i kombinationen röst och gitarr och jag är spänd på att se vad som kommer ut av det så småningom.
Efter en kort paus är det dags för Joanna Newsom att äntra scenen. Hon går leende fram till harpan, slår sig ner och börjar plocka introt till ”Bridges and Ballones” från hennes första skiva The Milk-Eyed Mender.
Till en början blir jag lite överraskad av hennes röst. Hon har ett speciellt sätt att frasera och live går det igenom ännu mer. Men ganska snart har jag vant mig och kan helt och fullt gå in i hennes musikaliska universum.
Vi får höra fantastiska versioner av ”Anecdotes”, ”In California”, ”Emily ”och ”Peach, plum, pear”. Med hjälp av sina medmusikanter lyckas Joanna återskapa ljudbilden från de inspelade versionerna. Det är ömsom intensivt, nedtonat, bombastiskt och sparsmakat men alltid väldigt skickligt framfört. Men det är också något mer. En bra konsert är när något extra tillförs till musiken, och det händer i kväll. Kanske är det inramningen, kanske är det Joannas artistiska integritet som till och med får henne att avbryta den andra låten för att den enda tillåtna fotografen kommit för nära scenen, men det blir en fantastisk konsert. Under två timmar sitter vi i publiken förtrollade när Joannas kompositioner, inte sällan upp mot tio minuter långa, vecklar ut sig.
Efter stående ovationer återvänder hon och bandet och avslutar kvällen med ”Baby Birch” från skivan Have One On Me från 2010. Med hjälp av rytmer och en distad elgitarr växer låten successivt till en mäktig avslutning.
Efteråt dröjer sig stora delar av publiken kvar i salen. Det är som att folk inser att utanför rummet finns en annan verklighet och vill stanna kvar i förtrollningen så länge som möjligt. Här inne finns inte den kalla februarinatten eller ID-kontroller på tåget tillbaka till Sverige, här finns en harpa, ett gäng marmorstatyer och en känsla av att musik fortfarande kan vara magi.
