2013 släppte Mount Moriah Miracle Temple, deras andra album i ordningen och det första på nuvarande skivbolaget Merge Records. På den skivan stod sångerskan Heather McEntires självbiografiska texter om hur det är att växa upp som homosexuell i den amerikanska södern i centrum.
Utanförskap och hur det är att befinna sig bortom normen är någonting som har löpt som en röd tråd genom hela Mount Moriahs musikskapande. Så även på den här skivan. McEntire har nämnt i intervjuer hur hon inför inspelningen av plattan led av depression och att albumet på sätt och vis handlar om att ta sig ur en depression och se framåt och finna försoning. How to Dance kommer på så vis som en naturlig uppföljare till Miracle Temple, men där föregångaren var skör och sårbar är How to Dance istället full av attityd.
Tematiskt kan man dra jämförelser till Hurray for the Riff Raffs queercountry eller Jason Isbells arbetarklasskildringar, men musikaliskt rör sig Mount Moriahs musik i en annan riktning. Country, soul och americana svetsas samman med rock och folk. Att bandmedlemmarna har en bakgrund i punk- och rockband hörs tydligt, inte minst i fenomenala singlarna ”Cardinal Cross” och ”Calvander”. Detta är något som gör att musiken snarare rör sig mot samma territorier som Drive-By Truckers och 16 Horsepower.
Det är möjligt att How to Dance inte riktigt bränner till på samma sätt som Miracle Temple gjorde, men på det stora hela är det en jämnare skiva med fler riktigt bra låtar. Skivans kanske bästa spår ”Baby Blue” är en fantastisk countryballad som för tankarna till Iris DeMent och i Angel Olsen-gästade ”Precita” uppstår magi när Olsens karaktäristiska röst viras likt taggtråd runt Heather McEntires stämma.
Mount Moriahs musik är knappast unik men den besitter en form av tidlöshet som gör den omöjlig att avfärda. Det är svårt att inte dra paralleller till Lucinda Williams. Dessutom påminner McEntires sång om såväl Carole King som Emmylou Harris. Många av låtarna på skivan har den där känslan av att man hört dem förut, som att de klistras fast i hjärnan omgående och lurar en att tro att man lyssnar på en gammal countryklassiker man glömt namnet på.
[Merge Records, 26 februari]
