I mitten på januari åkte hiphop-duon Mindfellaz, bestående av Mattis Grusell och David Ekströmer, till Colombia för ett musikaliskt utbytesprojekt med (läs om projektet här). Under tio dagar tydliggjordes att musik kan förena människor över kontinenter. HYMN träffade Mattis Grusell för att prata om lärdomar och reflektioner efter en intensiv och känslofylld musikalisk utvecklingsresa.
Ni verkar ha haft en fullspäckad resa – berätta.
– Vi kom fram på fredag natt, redan på lördag åkte vi till El Faro och fick träffa de inofficiella kulturella ledarna vars godkännande vi behövde för att kunna få spela in vår video. De hade själva arrangerat ett stort graffitiprojket några veckor tidigare med tema vatten, eftersom det saknas rent vatten i Medellin. De målningarna syns också i vår musikvideo.
Mötte ni några hinder?
– De ansvariga för projektdelen i El Faro hade gjort ett fantastiskt jobb med förberedelser, men det blev inte alltid som planerat. Kommunikationen var svår, både språkligt då inte alla kunde spanska eller engelska, men också praktiskt. Det fanns inga telefoner, ibland dök ungdomarna inte alls upp, ibland kom vissa bara för att titta, för att de var nyfikna, så det fanns aldrig någon fast deltagargrupp.
Finns det något problematiskt med att ni som rika västeuropéer åkte till ett fattigt område i Sydamerika för att initiera ett kunskapsutbyte?
– Det är klart. Precis när vi kom till hiphop-skolan i El Faro kändes det som att man såg på oss med skepsis, men det gick över ganska snabbt och det kändes som ett ömsesidigt utbyte. Det tog kanske tio minuter innan vi började rappa ihop, och så fort det hände, tog musiken över allt och blev det som kopplade ihop oss.
Mattis funderar en stund och menar att alternativet till att inte åka är sämre. Nu fick de chansen att se Colombia från ett annat perspektiv än det vanliga medialt mörka, som de kunnat föra med sig tillbaka till Sverige och sprida.
Mindfellaz i El Faro, Colombia. Foto: David Ekströmer
Ett av syftena med resan var att göra en låt och video. Hur såg den processen ut?
– Vi lyssnade först på mycket musik ihop, letade samplingar, satte beatsen en dag och spelade in låten under en dag. Vi var cirka 15 personer som satt i en lånad studio på tio kvadratmeter, med 35 graders värme och så fick vi turas om med att rappa, öva på texterna och spela in. Ungdomarna ville gärna göra en låt som representerar deras områden i El Faro och ville att vi skulle filma videon där också.
I låten ni gjorde deltog bara killar – varför då?
– Jag vet inte riktigt. Under improvisationerna och våra skrivarsessions var det blandat och i projektet i stort deltog en kvinnlig graffitikonstnär, två kvinnliga dansare finns i videon och en tjej var med och filmade videon. Flera av projektdeltagarna jobbar som ledare på hiphopskolan, och där är eleverna blandade, det är ungefär hälften killar och hälften tjejer.
Vilka lärdomar har ni gjort under projektet?
– Hur många som helst! Men det blev nog mer omvänt än vad jag trodde. Det känns som att vi från Sverige fick ut mer av utbytet än dem vi träffade i Colombia, säger Mattis Grusell.
Hur menar du?
– Framför allt när det gäller att de är väldigt stolta över sitt musikarv. Folkmusiken är väldigt starkt förankrad hos alla, det finns väldigt många olika genrer och alla lyssnar på musiken och dansar till den. Även om du är 17 år och häftig kille och vill spela cool, så dansar du ändå. Det var nytt för mig, för den kulturen finns inte riktigt i Sverige, att man har så starka band till klassiska genrer.
Hur använde ni er av det i det musikaliska skapandet?
– Vi lyssnade mycket på, och samplade från, musikstilen cumbia. Vi blev visade mycket colombiansk hiphop som är uppbyggd på till exempel salsa och cumbia. Och det var stort att se skillnader i utförandet, som där bygger på mer känsla än teknik. Man kunde träffas ute och rappa, som en aktivitet, när det i Sverige har blivit mer av en studiogenre. Det var kul att komma tillbaka till det, för det var så vi själva började en gång i tiden med Mindfellaz.
Kreativiteten och det kollektiva varandet och skapandet är något som berörde Mattis Grusell mycket. Han skulle gärna åka dit igen, för att jobba vidare med det som påbörjats.
– Jag skulle vilja att vi jobbade ännu mer med de yngre ungdomarna. Det finns så mycket kvar att göra. De ville jättegärna ha en studio i sitt område, även om det bara skulle vara en enkel mikrofon och ett ljudkort. I El Faro finns inga resurser när det gäller teknik, eller studiolokal. När vi var där var vi i en gammal kyrka, där vi satt och pratade och rappade, berättar Mattis Grusell.
Blir det en fortsättning på projektet i Sverige?
– Nu är ju låten, videon och minidokumentären Kalmar till Colombia klara, så vi hoppas det ska få spridning. Och vi kommer att göra en föreläsning ihop med Multicultural Colombia.
Och Colombia?
– Vi måste åka dit igen! Får vi inte nytt projektstöd, åker vi ändå, säger Mattis Grusell tvärsäkert.
