Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Anledningarna att hylla Jonas Lundqvists andra soloskiva under eget namn är många (Lundqvist albumdebuterade under artistnamnet Jonas Game). Den forne Bad Cash Quartet-medlemmen gör det mesta rätt.

För det första innehåller albumet ett strålande samarbete med El Perro Del Mar; i fjärde spåret ”Purpur och smaragd” strålar Assbring och Lundqvist samman för att svalka sig i minnenas hav – de blickar tillbaka, men med en distans som gör musiken angelägen för samtiden. Ljudbilden är uppdaterad, medan texten präglas av det förflutna. Kombinationen gör att alla former av sunkig självömkan minimeras.

För det andra har Lundqvist samlat alla sina bästa melodier för att skapa ett album som fungerar lika bra på Schlagerfestivalens efterfest, som på den trendigaste klubben bortom Avenyn. Varje låt – oavsett inramning – sjuder av popperfektion. Följsamheten är imponerande.

För det tredje har upphovsmannen skapat den bästa dansbandsvalsen sedan folkparkernas glansdagar. Rasmus Hägg-producerade ”Mamma” får nyktra att dansa med fulla och snygga att dansa med fula. Slutligen dansar alla tillsammans. Låten är skivans enda samarbete med Hägg som producent, övriga inblandade är David Axelsson, Måns Lundberg, Jocke Åhlund och Petter Granberg. Risken med att samla sina vänner är att någon slår den andre på käften, men Vissa nätter präglas av en sammanhållande känsla som ger bilden av ömsesidig kärlek och respekt. Manlig gemenskap i sin vackraste form.

Ovanstående argument är bara några av anledningar att hylla denna skiva. Kan fortsätta hur länge som helst, men jag tror att samtliga förstått att jag gillar det här albumet. Detta är en av årets hittills bästa fullängdare. Varierande och modig.

En sista reflektion. Det är fint att Granberg, som bland annat samarbetat med Mattias Alkberg, tillåts att runda av albumet genom sin elektroniska och mörka ljudkuliss. Ett perfekt val. Lundqvists personliga texter hamnar i ett nytt ljus som kontrasterar singlarna ”Pengar på fickan” och ”Lyft och försvinn”.

Härlandasonen har sagt att han är bäst i den pinsamma genren ”vita medelklassmän med gitarr”. Och i egenskap av vit medelklassman ger jag mitt gillande. Förutsägbart är bara förnamnet, men dagens musikjournalistik är inte mer spännande.

[Adrian Recordings, 4 mars]

8