Popgruppen Dream Boys från Los Angeles var bland det bästa jag hade hört för tre år sedan när Art Fag släppte deras första album. Nu är de tillbaka med nytt material och HYMNs läsare blir de första i världen att få höra Happy to Forget i sin helhet. Bandet som började som ett hobbyprojekt för medlemmar ur bland annat Strange Boys, Devon Williams och Nevever dedikerar sig nu helhjärtat till att snickra låtar med ljuvliga gitarrslingor och drömska stämmor.
Streama albumet Happy to Forget i sin helhet längst ner på sidan. Alla elva låtar hänger ihop musikaliskt så det känns onödigt att lyfta fram någon låt speciellt. Men inledande ”Byrds” är helt klart en favorit och det inte är svårt att gissa var titeln kommer ifrån.
Jag har tidigare delat scen med Neverever, som gitarristen Wallace Meek också spelar i, så när jag var i Los Angeles tidigare i år bestämde jag mig för att stämma träff med bandet. Dream Boys består förutom Wallace av Wayne Faler, Michael La Franchi och Will Ivy. Will som spelar bas och sjunger (och som precis släppt solosingeln ”Scrap Plastic”) samt gitarristen Wayne berättar sakligt och lugnt om det nya albumet. Det är tydligt att detta inte är personer som har bråttom med att bli kända, utan överväger varje steg noga.
Ni släppte första singeln från skivan i somras och har gjort kassetter av albumet. Mike Schulman från Slumberland Records berättade för mig att ni ville att han skulle ge ut skivan, men att han inte hade tid och råd. När kommer den ut på vinyl egentligen?
Wayne: Vi är inte säkra. Vi vill gärna släppa den på vinyl men just nu finns det inga planer på det. Det är dyrt att ge ut skivor själv. Men förhoppningsvis någon gång i år.
Jag gissar att många kommer vilja släppa den när de väl får höra den. Det är ett fantastiskt album! Hur skulle ni beskriva musiken i en mening?
Will: ”Harmony”.
Hur ser ni på framgång – tror ni att ni kan nå ut till folk med den här skivan eller är det mest genom spelningar som ryktet om bandet sprids?
Wayne: Framgång är att lyckas fånga låtarna och få dem att överträffa de ursprungliga förhoppningarna. Musik når absolut ut till folk även utan att man gör spelningar. Det intressanta och viktiga är dokumentationen av de idéer och den dynamik ett band har vid olika tidpunkter – och det sker oftast i form av en inspelning. Många lyssnar ju på band som de aldrig kommer att få se live, men som ändå betyder mycket för dem.
”Människor går igenom olika faser och influenser i sitt liv – vissa behåller man och vissa inte”
Så ni tycker att den estetik ni hoppas fånga i studion är viktigare än det intryck ni ger live? Är det därför ni spelar live så sällan?
Will: Det är inte så att det ena är viktigare än det andra. Det rör sig om olika upplevelser, men som skivsamlare har vi en aspiration att skapa musikkonst som berör människor och som står sig väl mot tidens tand. För oss är det sammankopplat med ett bands inspelningar. Det är också kul att spela live. Vi gör vårt bästa för att återskapa musiken från inspelningarna och det finns något mäktigt i relationen mellan publik och den som uppträder. Vi spelar live, vi har kul medan vi gör det – mer än så behövs inte.
Den relation som uppstår har ju inte bara med musiken att göra utan hela er attityd och livsstil – vad ni har på er. Kan den relationen bli så mäktig idag, när många subkulturer är mer eller mindre utdöda?
Wayne: Subkultur kommer alltid att finnas. Det finns bara alldeles för många konstnärliga uttryck för att man idag ska kunna vara medveten om alla olika scener runtom i världen (gamla eller nutida). Vi i bandet blev alla intresserade av att spela musik tack vare olika subkulturer (punk, indie, new wave, garage och så vidare.). Antagligen för att de alla förespråkar en DIY-attityd i förhållande till konstnärligt skapande. Alla människor går igenom olika faser och influenser i sitt liv – vissa behåller man och vissa inte. Vi är en sammansättning av de influenser vi höll fast vid, men även vi ändrar oss.
En tydlig influens är pop och folkmusik från 60-talet. Ser ni något hos de banden som saknas idag, eller är det bara att romantisera?
Wayne: Sextiotalets pop och folk var en produkt av en viss kultur och ny teknologi kolliderade. Det är inget man kan återskapa idag. Men vi uppskattar band som genom åren har försökt göra det, genom att kombinera det med olika element som var samtida för dem, oavsett om det var medvetet eller omedvetet. Jag tycker inte det är helt och hållet borta idag heller. Det kommer alltid finnas artister som är influerade av den musiken och försöker införliva det i sitt sound. Jag tror mer det har att göra med smak och om de lyckas blanda sina influenser med egna idéer – till något som är genuint och originellt.
”Sextiotalets pop och folk var en produkt av en viss kultur och ny teknologi kolliderade”
Ett av mina favoritband är Felt, och ni påminner mig om dem. De var också ett band med många influenser och som utvecklades mycket över 10 album. Hur kommer ert 10:e album låta?
Will: Vi älskar också Felt! Det är svårt att föreställa sig var du kommer vara i ditt liv, hur det kollektiva medvetandet är och vad du kommer lyssna på så långt i framtiden. Det är nog bäst att inte försöka förutspå det.
Jag bad er välja en låt ni ville dela med er av, men ni valde hela skivan! ”Positive Arguments” släppte ni ju som singel förra året, men skulle ni vilja berätta lite om någon av de andra låtarna vi kommer få höra? Jag vill gärna förstå hur låtarna blir till.
Will: I Dream Boys genomgår alla låtar någon slags mutation efter att den presenteras för bandet. Någon kommer med en idé och alla medlemmarna skriver sina delar och kommer med förslag. Alla deltar i ögonblicket. Många av låtarna började som mycket enkla akustiska demos och kom sedan till liv med hjälp av allas bidrag. I många fall slutade det med att låten hade transformerats helt. När jag till exempel först lade fram grunden till ”Idea” hade jag tänk mig ett mer Felt-aktigt arrangemang med ett 4/4-beat som drev låten framåt. Men efter att vi arbetat på det ett tag, blev det tydligt att den passade bättre som en akustisk ballad, med utrymme för alla stämmor att lysa. Jag tycker också att albumet gynnades av att ha en låt med ett mer avskalat arrangemang.
Hur fick ni det sound ni har på albumet? Man tänker sig att det är väldigt noga producerat eftersom även förra skivan låter så.
Will: Vi spelar in trummor i en större studio och sen resten i en hemmastudio. Det är Wayne som har gjort hemmainspelningarna för båda plattorna. Och en kille som heter William Faler har mixat båda. Det har varit ett mål för oss att göra skivor som vi tycker låter bra till en låg kostnad, och i vår egen miljö. Det känns mest rätt för oss, snarare än att betala något för att göra det. Det viktigaste är att bevara den estetik vi tycker gör Dream Boys till ett unikt band.
Tack för intervjun! Jag fick ju höra skivan redan förra året, så jag är glad att ni äntligen delar med er av detta mästerverk. När den väl kommer ut i materiell form är jag säker på att den kommer att hamna på mångas topplistor.
