Bara en vecka in på 2016 kom en låt som med all sannolikhet kommer vara med när årets singlar ska summeras i december. Bakom funkpop-explosionen ”Real Thing” står Jonathan Johansson, Oskar Linnros och David Lindvall. Inför Jonathan Johanssons Trilogi-turné fick HYMN följa med ner i Oskar Linnros studio för att ta reda på hur samarbetet kom till. Läs texten och ta del av exklusiva ljud- och videoklipp nedan.
Jonathan: Vi har väl mest suttit och haft åsikter om varandras grejer innan. Det började med att David Lindvall, den tredje killen som varit med och skrivit, spelade en basgång på ett av dina soundchecks, right? Som du spela in med din telefon?
Oskar: Precis! Jag spelade in det på telefonen för att David lirade en grej som jag inte kunde spela helt enkelt. Jag lade in det och lade lite trummor runt och kallade det ”Billie Jonathan”, det fick bli första skissen.
Oskar: Jag brukar sitta och hålla på grejer, men eftersom jag och Jonathan hänger så mycket så tänkte jag att det var värt att spela upp för honom.
Jonathan: Då fick jag det skickat till mig när jag och Johan Eckeborn höll på att spela in Lebensraum. Eftersom Johan vill ha kontroll och göra saker själv så var jag tvungen att tacka nej just då. Det gäller ju mig med, det han och jag gör tillsammans har alltid varit snudd på heligt. Inget annat som stör ska komma in å jiddra.
Det var inte förrän ett halvår senare när jag fick något mail från Oskar om ett kvitto eller något, som jag hittade den där lilla inspelningen igen. Då kändes det självklart att vi skulle göra något av det. Så jag och David Lindvall började skriva över den basgången. Vi kände oss rätt nöjda med vad vi gjort men ville involvera Oskar, det var ju ändå hans idé från början. Och det vore kul att jobba, äta någon middag och dricka bärs tillsammans. Men du ville inte ens höra vad jag hade gjort?
Oskar: Nä men alltså. Nej haha. Men jag tycker att det bästa sättet att göra musik på är att alla får göra sin egen grej. Jag ville mer se vad som skulle hända om vi gjorde det från början, jämfört med det ni redan hade gjort.
Jonathan: Först blev jag sur. Men sedan kändes det som en utmaning, så jag började lyssna på den sångmelodi Oskar skrivit. Sedan gick jag igenom mina hundratusen A4-sidor med text och försökte trycka in något, och hittade det ganska snabbt. Sedan höll vi på med refrängen fram och tillbaka, försökte skriva nya ackord men till slut gick vi tillbaka till den refräng jag och David hade gjort. Men återigen hade Oskar en annan sångmelodi. Återigen blev jag sur, men gick ut och skrev en ny text.
Oskar: Så det här är min melodi i refrängen?
Jonathan: Ja. Fast det är klart, jag modifierade och utvecklade den. Kom igen.
Oskar: Det jag gillar med den här låten är att den går tvärtemot mycket musik som görs som handlar om att bygga upp en dramaturgi. Den här sätter igång direkt, som Neptunes som lade en hel låt ovanpå en trum-loop. Det har varit otrendigt ganska länge men det kändes befriande att göra en sådan låt.
Jonathan: Jag brukar ju ha två minuter långa intron innan jag börjar sjunga. ”Real Thing” är rakt på. I vanliga fall brukar det ta månader att gå från A till Ö, den här gången tog det typ en vecka. Det gick ju sjukt snabbt.
Oskar: Jag slapp ju vara med och skriva text, vilket var otroligt skönt. Jag har aldrig jobbat så tidigare men när man jobbar med någon som Jonathan så kändes det inte ens aktuellt. Men annars är det svårt att säga vem som gjorde vad upplever jag det som, jag tror det är så mycket musik görs nuförtiden.
Jonathan: Jag har ju haft svårt att skriva straight up poplåtar tidigare. För att jag ska kunna bygga ett intresse inför mig själv så har jag skrivit låtar in i större ämnen som är…bedrövligt pretentiösa. Vilket väl också antyder att jag i någon bemärkelse är…bedrövligt pretentiös, haha. Men jag kan ju det där nu, för mig är det en mycket större utmaning att skriva något som är mer direkt, utan stora teoribyggen runt om.
Oskar: Det var framför allt en osläppt Prince-låt som vi lyssnade mycket på när vi gjorde den här låten. Vi kommer ju från olika håll men kan ju skicka varandra låtar, typ Anderson .Paak som du gillade?
Jonathan: Som fan! Samma influenser låter ju ändå olika, eftersom vi har olika filter. Jag kommer ju från ett indie-håll, men den planeten känns helt död för mig.
Jag har gått in i ett rum där jag lyssnar på i princip enbart ”svart” musik. Jag kan liksom inte gå tillbaka till någon Kate Bush-ig ”Klagomuren”-värld längre. Det står mig upp i halsen. Ett exempel är när jag repar inför Trilogi-spelningarna så märker jag hur svårt jag har att spela rena gitarrer, jag försöker trycka in funk överallt. Skjut mig nån, please!
Oskar: Funk har ju varit det minst intressanta i tjugo år. Men det blir intressant nu när två med så olika bakgrund som vi enas om att vi vill åt den här funkigheten.
Jonathan: Jag trodde folk skulle klaga på att vi har snott ”Billie Jean”, men det har ingen nämnt.
Oskar: När något görs på svenska ska alltid referenserna vara svenska artister.
Jonathan: Orup!
Oskar: Precis. Bara för att något är på svenska så betyder ju inte det att det har svenska influenser. Det blir ofta helt bisarra jämförelser.
Jonathan: Sedan är det här med funk svårt. Om man som jag är fucking 35 så är det många murar som ska bort innan man vågar göra något obekvämt, som att kåt-stöna i en mick. Men pinsamhet är alltid en bra kompass.
Oskar: Om man vill vara först med något så måste man våga vara pinsam. Ofta blir det pinsamt, då får det väl stanna på datorn. Men om något är intressant och energifyllt, när man börjar undra ”vad fan är det som händer?”, då börjar det ju bli något som man måste ge ut.
Jonathan: Min metod brukar antingen bestå av att filma mig själv på min Mac när jag sitter och är glåmig och finnig med en gitarr och…
Oskar: Varför filmar du dig själv?
Jonathan: För att då kan jag se vilka ackord jag spelar. Eller alltså hur jag tar ackorden. Och sedan har jag hur mycket text som helst på datorn. Sen bygger jag upp en referensbank för ljudbilder och instrumentering.
Oskar: Det här var första gången jag använde mig av ett röstmemo som grund. Min process är att göra en låt, typ en varje dag. Sedan låter jag de låtarna konkurrera om vilka som förtjänar en text och sedan plågar jag mig för att få till en sådan. Men jag vet inte…jag är mest intresserad av hur det låter och känns när man sjunger det. Jag är beredd att säga vad fan som helst bara så att det låter som att det betyder något.
Jonathan: Det är ju ett kapplöpningslopp. För mig handlar det om ”gjorde jag en av förra årets bästa plattor?”. Om jag gjorde det, då är jag lugn.
Oskar: Det var ärligt sagt. Jag tänker inte riktigt så, eller jag tänker mer att jag är min värsta kritiker. Släpper jag något så har det redan gått igenom det hårdaste filtret, då kan jag vara lugn i att jag gillar det.
Jag tror också att man kan göra musik som ger bra recensioner. Det känns som något folk inte vet om. Jag läser mycket recensioner. För mig är det supertydligt att om man är tillräckligt duktig och jobbar hårt så kan man välja att sikta in sig på recensioner eller att nå folk. Det är olika valutor man kan få betalt i.
Jonathan: Exakt. David Bowie visste exakt vad han gjorde när han skrev hits med Nile Rodgers till Let’s Dance-plattan. Han hade kunnat göra en Station to Station till men han ville gå vidare, nå bredare. Men sedan är ju inte alla David Bowie som gör det med sån swag. Oftast blir det ju helt kefft.
För mig fanns det från början inte ens som en parameter att en 15-åring skulle gilla det jag gjorde. Men man tröttnar ju på sitt uttryck. Jag vill testa att se om jag kan skriva musik som tvingar publiken att lyfta händerna och dansa på mina konserter, det kommer säkert aldrig hända, men jag vill försöka, jag har inget annat att bevisa, om jag inte ska börja göra…öh, konstmusik. Och det vill jag inte. Ja, inte nu i alla fall.
jjol_film from HYMN on Vimeo.
Text & layout: Tom Cehlin Magnusson
