King Gizzard and the Lizard Wizard for fram som en ångvält på Pumpehuset i Köpenhamn härom kvällen. När deras inledande, kvartslånga jam nådde sitt crescendo blev publiken längst fram fullständigt galen. Något liknande har jag inte riktigt upplevt sen jag såg bob hund för en sådär 15 år sen.
I publiken såg jag ungefär lika många män som kvinnor och även om det fanns några långhåriga hippies utspridda så verkade sammansättningen av människor inte tyda på att det var en psykedelisk konsert. Mycket riktigt har australienska King Gizzard sprängt genrekonventioner på sina tre senaste skivor, eller egentligen sedan Float Along – Fill Your Lungs kom 2013. Den plattan är för mig, och många andra, kulmen av det förnyade intresset för psych. Även om band som Thee Oh Sees, Night Beats och Temples är fantastiska, håller de sig till sina formler. Ingen av dem hade kunnat skriva en låt som öppningsspåret ”Head On/Pill”, vilken King Gizzard även inleder spelningen med. Den ter sig ganska annorlunda än på skivan, men även utan sitarer får den Pumpehuset i gungning. Bandet har Neu!s intensitet, Led Zeppelins tyngd och Yes fingerfärdighet.
Det är otroligt svårt att tänka sig att någon hade kunnat stå där utan att ryckas med. Det är inte många band som kan få publiken att hoppa även till sina långsammare låtar. Jag tänker på deras mest experimentella album hittills Quarters! och det är just under en låt därifrån som den första personen glider förbi på publikens uppsträckta händer. Folk smygröker och längst fram tar en kille av sig t-shirten och vrider sig om en ål längs med scenkanten. Det är något med King Gizzards musik som verkar få fram våra mest hedonistiska sidor.
Men det är inte enbart musik för hjärndött headbangande. Sångaren Stu Mackenzie har inga problem med att tvärt växla från ett delikat riff på flageoletter till primalskrik med mikrofonen halvvägs ner i strupen. De blandar högt och lågt – och avspeglar därmed dagens kulturella tendenser. Där skiljer de sig verkligen från andra rockmusiker som lyckas väcka samma entusiasm de senaste åren. Ta Ty Segall, som kommit dit han är idag genom att flörta med 90-talets grunge och 70-talets hårdrock och glam. King Gizzard kommer istället med något helt nytt på varje album. Visst har de legat på gränsen till progg, men aldrig utan popmusikens nerv. När Mackenzie plockar fram tvärflöjten gör han det till ett statement. Han hade mycket väl kunnat stämma och montera sitt instrument innan konserten. Istället lägger han ner sin gitarr mitt i en låt, medan de två trummisarna utväxlar fills, öppnar ett etui och börjar skruva.
Jag har svårt att minnas om jag någonsin sett ett band som är lika samspelt och svängigt. Den mullrande basen ligger hela tiden i framkant av kompet och den sju man starka orkestern känns verkligen som en enhet, som svarar på varandras utspel i realtid. Det är de nya låtarna som är bäst. De tappar inte spelglädjen när de spelar tre år gammalt material, men det märks att de lägger i en extra växel när det kommer något nytt. Att döma av soundet på dessa låtar är de kanske på väg tillbaka till ett mer riff-baserat sound. Den stora frågan är också hur länge de egentligen kan fortsätta med att vara nyskapande. Nästa album kommer att bli deras åttonde. Detta var första gången jag fick se dem live och jag är glad att jag hann med det medan de fortfarande är på toppen. Fortsätter på de på samma sätt kommer de i alla fall behöva en större lokal än Pumpehuset, som i princip var utsålt, nästa gång de kommer hit.
