Grammis tycks alltid balansera på katastrofens brant, ganska ofta tippar galan över, men i år räddades den av ett gäng originella artister med personlighet och en unik röst.
Egentligen är Grammis ett löjligt koncept – branschen vill få oss att titta på dess företagsfest och företagsfesten är som en popularitetstävling på högstadiet där de populära kidsen alltid vinner. Har du inte hamnat i ”rätt” gäng (och det betyder ofta att du inte ligger på ett stort skivbolag) är du chanslös. Så låt oss sluta kalla Grammis för branschens tyngsta pris, alla tävlar inte på lika villkor. Men till skillnad från till exempel Manifest, där endast artister på oberoende bolag prisas, får Grammisvinnarna massiv exponering i SVT och det ger priset mer tyngd än något annat.
I år fick en hel radda unika artister den exponeringen – Silvana Imam och Ghost hör väl till de mer svårsmälta, i alla fall för den publik som ser sändningen för glamouren och kändisarna. Kanske fick också Seinabo Sey några att höja på ögonbrynen när hon, likt Beyoncé ska det sägas, fyllde Cirkus scen med bara svarta kvinnor under låten ”Hard Times”. Det var mäktigt, det såg snyggt ut, hon lät fantastiskt.
Silvana Imam blev Årets artist, en häpnadsväckande sen reaktion från Grammis. Tacktalet hölls nästan uteslutande på arabiska och litauiska och sent omsider fick hon också stå på Grammis scen. Ghost kompletterade sin Grammy med en Grammis och framträdandet, får en hoppas, sågs av dem som häromveckan kallade dem för ett band från Linköping som ingen hört talas om.
Det var förvånansvärt lite tuggummipop under årets gala. Icona Pops, Elliphants och Zara Larssons samarbete – en truddelutt som kommer spelas på en sommarklubb nära dig inom ett par månader – stack dock ut bland de politiska ställningstagandena. Det var glättigt och i kontrasten till andra artisters fokus på styrka, makt och politik, kändes showens nakenhet och refräng om att vilja ha någon att dansa istället för att prata med jobbigt malplacerad och passé.
Petter gjorde ett fint jobb som programledare och Pernilla Andersson tog ett tillfälle i akt att påpeka att det endast var män nominerade i kategorin Årets producent. Flera av kvinnorna hade producerat själva.
Den tidigare läckta listan på vinnare tycktes alla ha glömt, förutom kanske de nominerade som visste att de inte skulle vinna sina kategorier.
Det erbjöds få tillfällen för tittaren att skruva obekvämt på sig under årets gala, det blev färre plumpa försök till att träffa rätt och hänga med än vad det brukar. Hade den här galan hållits förra året hade den legat väldigt rätt i tiden, men visst, bättre sent än aldrig.
