Det som folk gillade för 50 år sedan fungerar än idag, det bevisar Ebbot Lundberg med sin första riktiga, poppigare soloplatta For The Ages To Come.
Uppbackad av The Indigo Children levererar han exakt den typen av låtar en kan förvänta sig, men det gör, med få undantag, inte så mycket. För det han komponerat är så tidlöst. Dessutom är harmonin mellan känslostormar, avgrundsvrål och meditativa stunder mästerligt avvägd. Att denna rockräv ska sätta snurr på ett nytt pophjul går liksom inte att begära. Det är det få som gjort med bravur de senaste årtiondena.
Som en trogen och lurvig byracka finns alltid Ebbot vid vår sida. Han sprider trygghet och gör oss påminda om att pop- och rockmusikens rotade ek ständigt känns vital. Istället för att skena iväg i brutala jam-sessioner fullproppade med kufiska ljud som grötar ihop sig med varandra har den här plattan en tydlig agenda. Varenda litet instrument ska höras. Enda gången det blir kaotiskt är på ”Calling From Heaven” som smyckats med en, på plattan återkommande, blåssektion som ömsom pampigt ömsom försynt brassar på. Det är otroligt tillfredställande att höra hur låten stegrar, sänker sig och eskalerar igen tack vare hamrande gitarrer, en smattrande sitar och tunga trumfills. För att sedan mynna ut med en skönsjungande liten kör.
Visserligen hade jag förväntat mig fler utsvävande inslag likt ovan nämnda, men när allt kommer omkring är det under vilopauser som ”In Subliminal Clouds” och ”I See Forever” som tankarna skingras som mest och tid och rum glöms för en stund. Sällan har Ebbot sjungit så innerligt. Han har förmodligen konserverat rösten i en butelj rödvin sen 1996 för att den ska stå pall för det mytomspunna rocklivet.
Vissa skulle kanske hävda att Ebbot står och stampar och att det han bjuder upp till är alltför bekant. Visst, det har blossat upp mossa i en del skrymslen, men den är övervägande luden och behaglig snarare än skorvig, grånad och unken. I mina öron är det här en mogen och betryggande skiva som är i ständig rörelse, fylld av nyanser som bara en person i sina bästa år kan åstadkomma.
Ebbot är så oerhört säker i sig själv, och ödmjuk i sättet han låter instrument och melodier få sin tid att glänsa och slå an på lyssnarens känslor. Lusten att förverkliga ogjorda drömmar innan han försvinner lär få Ebbot att dyka upp igen, och igen. ”To be continued…” alltså.
[Akashic Records, 26 februari]
