Amanda Bergman har varit hajpad ganska länge nu. I stort sett allting hon har tagit sig för under sina varierande artistnamn (Hajen, Idiot Wind, Jaw Lesson) har i åratal mottagits med stor beundran av såväl kritiker som publik.
Sedan 2013 har vi primärt sett henne som frontperson i Manifestprisade ”supergruppen” Amason framför herrar Winnberg/Ejstes/Törnqvist. Frontperson, ja. För trots övriga bandmedlemmars multikompetenser kvarstår fakta; utan Amanda Bergmans fina sång, soul och karisma skulle den glänsande Amasonen aldrig blivit mycket mer än en medelmåttig Volvo 745. I alla fall inte om ni frågar undertecknad.
I skrivande stund har Bergmans version av ”Vintersaga” 4 916 562 lyssningar på Spotify. Om alla dessa människor förväntar sig att Docks ska låta ungefär så – alltså som om Monica Zetterlund hängde med Robyn på E-Types vikingakrog – blir de snart besvikna.
För när Docks nu anländer i all sin prakt är mycket av den där mystiken jag gillar med Bergman avskalad. Experimentlustan tycks ha avtagit; hennes tidigare utsvävningar mot jazzen, folkmusiken och det orkestrala har fått stå tillbaka till förmån för tekniskt sett felfria popproduktioner där melodierna ofta tappas bort. Förstasingeln ”Falcons” lovade gott när den släpptes; ett Beirut-doftande, mjukt magkittel med stråkar och motljussång. Tyvärr fortsätter skivan inte på det spåret.
Redan i ”Golden” ekar det nämligen väldigt mycket av den där ”supergruppen”. Inte så konstigt kanske, eftersom Petter Winnberg varit delaktig i produktionen. Men likväl en besvikelse. Där jag i all min anspråkslöshet hade förväntat mig någon slags programförklaring till personen Amanda Bergman möts jag istället av en räcka ganska konforma poplåtar. Precis lagom utsvävande för att passera som ”drömska”, men inte särskilt intressanta.
Undantag finns. ”Windshield” vinner mitt countryhjärta, ”Flickering Lights” växer för varje lyssning och avslutande ”Blue Eyes” skjuter varma mjuka pilar ut i rymden. Och visst sjunger Bergman alldeles fantastiskt, precis som vanligt, skivan igenom. Men de flesta låtarna på den här skivan har vi redan hört. På Amason-plattan Sky City.
Docks blir därför aldrig mer än en helt okej skiva, som lämnar mig kraftigt frustrerad. Amanda Bergman kallar detta släpp en brytpunkt och en katalysator. Därför är det tråkigt att hon inte tagit ut svängarna lite mer. Istället för att kasta sig ut på djupet trampar hon vatten i en produktion som tycks alldeles för snäv för hennes musikaliska intellekt.
[Ingrid, 26 februari]
