Kvällens konsert med Sun Kil Moon och Jesu är konstellationens blott tredje konsert tillsammans. Mark Kozelek nämner i kvällens första mellansnack att man inte har hunnit repa så himla mycket till följd av borttappat bagage, och oroande rapporter från spelningarna i Oslo och Stockholm dagarna innan har gjort gällande att bandet ska vara riktigt otight live. Det är därför med lite ambivalent inställning jag tar mig till Babel denna kväll.
Varje gång Mark Kozelek släpper ett nytt album, vilket är ungefär en gång om året, svämmar internet över av recensioner skrivna av trötta gubbar som var unga under Red House Painters storhets tid. De ondgör sig över att han slutligen tappat det och inte längre är något att ha. Dessa ”Jag har blivit sviken av min ungdomshjälte”-historier är säkert genuina och ärliga, men ur en rent musikjournalistisk synpunkt börjar det bli ett förbannat trött grepp. Därför är det med visst vemod som jag under inledningen av kvällens konsert kommer på mig själv med att tänka i samma banor, även om jag försöker intala mig att det bara beror på att bandet inte repat tillräckligt.
Inledningsvis tycks verkligen inte samarbetet mellan Kozelek och övriga musiker på scen fungera, men som tur är håller denna känsla inte i sig speciellt länge. Man får känslan av att Kozelek nått vägs ände med sitt nya spoken word-inspirerade musikskapande.
Precis som på det självbetitlade albumet som kom i januari så tenderar de inledande låtarna att bli alltför röriga. På tok för högljudda gitarriff överröstar Kozelek och trots att han så gott det går försöker pratskrika sig igenom texterna så dränks rösten totalt. Sedan han för några år sedan valde att i princip sluta sjunga och istället pratsjunga så har texterna blivit hela poängen med hans musikskapande. När sången då görs ohörbar så försvinner hela syftet med musiken.
Kvällens setlist består enbart av låtar från samarbetsskivan Jesu/Sun Kil Moon, spelade i mer eller mindre samma ordning som på skivan. Därför är det inte direkt en överraskning att man precis som på albumet får rätsida på låtmaterialet en bit in i setet. Faktum är att samarbetet med Jesu efter ett tag tycks fungera bättre live än vad det gjorde på skiva. Justin Brodericks och Nick Zubecks postrock-liknande gitarrmattor bildar en suggestiv atmosfär, och Steve Shelleys trumspel ger ett helt annat liv åt låtarna. Man har dessutom valt att skala av de elektroniska inslagen som präglade flera låtarna i studioversionerna. Musiken blir till följd av detta inte i närheten av lika spretig, mycket tack vare att Broderick här får mer utrymme.
Musiken balanserar hela tiden på en hårfin linje där Kozeleks sång och de manglande gitarrerna samsas om utrymmet. Ibland trillar man över gränsen åt endera håll men när man lyckas med balansgången blir resultatet fantastiskt. ”Fragile”, som på skiva framförs i en mjuk akustisk version, mår prima av en lite tyngre inramning och framför allt passar den bättre in i helheten när den kläs i samma kostym som övriga låtar. Broderick och Zubeck får hela tiden hålla tillbaka precis lagom mycket för att inte överrösta Kozelek.
Det är fint att se hur stora delar av publiken verkligen spetsar öronen för att inte missa en enda textrad. En av kvällens mer subtila höjdpunkter inträffar i ”Father’s Day” när Kozelek precis frustat fram raden I love Cat Stevens, Neil Young’s songs and Owen Ashworths music too och man kan höra hur de uppskattningsvis fem Casiotone for the Painfully Alone-fansen i publiken börjar fnissa.
Konsertens sista halvtimme med majestätiska ”Exodus” och ”Beautiful You” blir kvällens största stunder. Här fungerar samarbetet mellan bandet och Kozelek optimalt. Speciellt sista minuterna av ”Exodus”, där gitarristen Nick Zubeck får dra det tunga lasset och ersätta Low och Rachel Goswell i körpartiet, blir speciellt gåshudsframkallande. Med ett sådant avslut kan man utan problem förlåta en svajig inledning och jag får skamset äta upp varenda negativ tanke jag tänkte under konsertens första kvart.