När jag möter upp Malmöbandet Hey Elbow så ser de lite trötta ut. Jag antar att det är för att de precis genomfört en fantastisk spelning på Where’s The Music, men det visar sig att två av bandmedlemmarna är sjuka.
– Det känns som en bedrift att vi överhuvudtaget tog oss hit, säger Liam Amner, bandets trummis. Både Ellen och Julia är ordentligt sjuka.
– Fast jag har ju inte feber längre, flikar Julia Ringdahl (bandets sångerska och gitarrist) in.
– Jag är lite stolt att vi ändå genomförde konserten, säger Liam.
– Absolut, säger fortsätter Petersson (som spelar blåsinstrument och keyboards i bandet) med en röst som låter helt sprucken av förkylning.
“Vi tror att det kommer en singel ganska snart. Det kan vi nästan lova”
Arbetar ni på några nya släpp?
– Ja, det gör vi, men det är fortfarande oklart hur mycket det kommer bli och när det kommer släppas, säger Julia. Men vi tror att det kommer en singel ganska snart. Det kan vi nästan lova.
– Ja, nästan, instämmer Ellen.
– Den är nästan klar, vi håller på och mixar den nu, säger Julia. Men det är allt vi har just nu.
Hur går det till när ni skriver låtar?
– Vi gör det i replokalen, tillsammans, alla tre, säger Julia. Vi spelar fram idéer, improviserar fram dem.
– Improviserandet sker när vi skapar låtarna, säger Liam. Sen är det rätt fast, när vi har hittat hur det ska vara, då är det så.
Vilka andra spelningar kommer ni göra i år?
– Vi har en Berlin, och en i Tallin, Tallin Music Week, säger Ellen. Det är allt som är officiellt ännu.
Förra året spelade ni i Latinamerika, hur kommer det sig?
– Det var ett gäng skandinaviska organisationer som samarbetade som fixade det, säger Julia. Det var alltid jättemycket folk. De hade marknadsfört det jättebra.
Vilket var det bästa giget på den turnén?
– Sao Paulo, tror jag, berättar Julia med ett litet skratt.
“Vi missade vårt flyg och fick betala flygbiljetterna hem själva”
– Ja, jag tycker det, säger Liam. Bästa och sämsta. Vi fick bara spela i en kvart, men det var en otrolig kvart. Det hade blivit något strul med schemat, det var ett annat band som drog över, så vi blev avbrutna efter en kvart och var tvungna att sluta. Men det var så mycket folk där, och det kändes mäktigt. Det var i någon sorts… vad kan det ha varit… ett gammalt bussgarage, eller en gammal fabrik. Något riktigt stort.
Hade ni någon spelning förra året som gick riktigt dåligt?
– Jo alltså, vi hade ju en spelning förra året där ingenting gick som det skulle, säger Ellen. Det började med att vi var försenade, och när vi kom till festivalen var vi tvungna att direkt gå ut och soundchecka. Vi hade inte ätit något på hela dagen och ingen av de som jobbade där gjorde något för att hjälpa oss med det. Alla var otrevliga. Sen så spelade vi och det hade blivit ett missförstånd. Vi trodde att vi skulle spela högst 45 minuter, men egentligen var det minst 45 minuter. Så när vi gick av scen sa de åt oss att vi gjort fel.
– Vi sa att vi kunde gå upp igen, men det gick ju inte, lägger Julia till.
– Så därför ville de inte betala hela vårt gage, eftersom vi spelat för kort, fortsätter Ellen. Och alla, verkligen alla, var skitotrevliga. Och sen, något dygn senare, när vi skulle åka hem, då var vår skjuts försenad, ordentligt försenad. Så vi missade vårt flyg och fick betala flygbiljetterna hem själva. Och det där är ju bara lite av det som hände, egentligen finns det mer, allt gick fel. Allt.
