Vi firar tolvårsjubileum i år, jag och Anna Ternheim. Jag minns första gången jag såg henne live. Hon satt vid sitt piano, hade knappt någon kontakt med publiken och såg allt annat än bekväm ut. I dag är hon en av Sveriges mest älskade artister, turnerar land och rike runt och spelar för utsålda hus. Det är en scenvan och proffsig Anna Ternheim som äntrar scenen på Malmö Live. Både ljud och ljus är perfekt och ramar in konserten på ett effektfullt sätt utan att ta över. Lokalen passar henne synnerligen väl. Mer eller mindre lyckade bokningar har passerat revy sedan Malmö Live slog upp portarna härom året. Hiphop och hårdrock har visat sig fungera mindre bra inför en sittande publik, men Anna Ternheims återhållsamma vemodsrock kommer verkligen till sin rätt.
Något som avslöjar att Anna Ternheim inte är en naturlig estradör är hennes scenspråk, som fortfarande är lite stelt och kantigt, även om hon inte längre är lika introvert som hon en gång var. Tvärtom bjuder hon på sig själv i mellansnacket på ett avslappnat sätt. Hon berättar att hon aldrig tröttnar på att spela ”Shoreline” och att det finns flera sådana låtar som hon återvänder till gång på gång och som får nya betydelser beroende på var i livet hon befinner sig. Och precis så känner jag inför hennes musik, vilket antagligen är anledningen till varför jag har följt henne i tolv år.
Det är också de äldre låtarna som är bäst denna kväll. Hennes senaste album, For the Young, är hennes mest nedtonade och konturlösa hittills och inte heller live hittar den riktigt fram. Istället är det låtar som ”Girl Laying Down”, ”Let it Rain” och ”My Secret” som får taket att lyfta i konsertsalen. Vackrast är kanske ”Summer Rain”, som framförs med endast en gitarr och de fyra i bandet som står runt henne i en halvcirkel och körar. Det är detta som är mest spännande med att se Anna Ternheim live – hon arrangerar om sina låtar varje gång och bjuder på både tyngre och mer avskalade versioner. Lika skicklig är hon på att omtolka andras låtar. Hon avslutar konserten med sin cover av Backstreet Boys-hiten ”Show Me the Meaning of Being Lonely”, som naturligtvis får en helt ny innebörd. Och jag lämnar Malmö Live med ytterligare ett fint konsertminne att bära med mig i minst tolv år till.
Bild från Storsjöyran, Östersund 2015. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto
