Sverige har fått ett nytt garageband av högsta klass. The Alloy Six har redan hunnit med uppmärksammade spelningar, en självsläppt vinylsingel och spelat in sitt första album.
Vi har lyssnat på Turn Out the Lights och den uppfyller alla förhoppningar bandet gett publiken på bland annat Sinful Mod Weekender och Malmöspelningen som jag anordnade för ett år sen. Det är låtskrivande i internationell klass och ett rått sound man bara kan uppnå om man spelar in själv. Se Sverigepremiären av ”Each Night” från nya skivan (längst ner).
Faktum är att Jonas Lindholm, Staffan Flodmark och Per Wollbrand har lång erfarenhet av egna inspelningar, efter att ha kämpat på med album efter album i The Moving Sounds. Visst var de ett fantastiskt band i överlappningen av garage och mod, men med tillskott av tre andra musiker har de uppnått ett mer finslipat och eget sound. Basisten Johan Ullman, organisten Ola Karlsson och gitarristen Mathias Westerlund (The Fortune Tellers) bidrar alla till skapandeprocessen. Låt dem berätta hur.
Mathias: – I alla tidigare band jag varit med i, har jag eller någon annan enskild medlem, kommit med mer eller mindre helt färdiga låtar. The Alloy Six är annorlunda – alla är så engagerade, kreativa och delaktiga i skapandet av varje låt. Risken när en och samma person står bakom hela låtar är att man stannar inom den egna boxen. Arrangemang och tänk blir detsamma eller liknande på varje låt. Våra låtar blir lite mer skiftande beroende på vem som kommer med grundidén, eller är mest delaktig för stunden i skapandet av en ny låt. Vi begränsar oss inte när det gäller stil, vi har öppna sinnen.
“Man kan säga att vi har ett organiskt sätt att skriva nya låtar.”
Staffan: – Jag håller med Mathias. En annan grej är att vi är på hyfsat samma våglängd och man kanske inte hetsar upp sig över småsaker i onödan, för att man har mer erfarenhet än när man är ung och grön. Det känns som ett ganska problemfritt band. Å andra sidan kan jag tycka att band som har ”kniven mot strupen”-desperation har en stor dos charm.
Ola: – Man kan säga att vi har ett organiskt sätt att skriva nya låtar. Vi är alla delaktiga, hela tiden. Det är inget jag varit med om förut i ett så pass stort band. På sätt och vis har vi alla sex en egen nisch i låtsnickrandet och våra egna ”trademarkade” favorittrick. Låtarna kan få olika riktningar beroende på vem som kommit till repet.
Till skillnad från många andra band i genren har The Alloy Six bara eget material. Vad får er att vilja uttrycka er just musikaliskt och inte i ord eller handling? Tror ni att någon lyssnar eller gör ni det för er egen skull?
Mathias: – Personligen är det helt för min egen skull – att få utlopp för kreativiteten och umgås med likasinnade. Det är ren bonus att det finns människor som vill höra det jag eller vi gör. Du kommer aldrig att få se mig stå och lira i ett coverband.
Staffan: – Vi (förutom Ola kanske) är inte tillräckligt bra musiker för att spela svåra covers. Nu kanske någon i bandet blir sur. Drömmen är ju att göra en låt man vill höra själv.
Per: – Jag tycker att det är fränt att man som grupp kan få det att låta riktigt bra utan att vara individuella toppmusiker, det vill säga när helheten blir större än summan av delarna. Det har jag alltid tyckt var en häftig grej med att lira musik och det finns många bra band som är exempel på detta, men även tyvärr många som är exempel på det motsatta. Sen är det ju förstås en bonus och inspirerande om andra också gillar det man gör.
Ok, det är ju verkligen ett ödmjukt förhållningsätt. Men hur skulle ni reagera om fick en “hit” utomlands?
Jonas: – Det beror på, många av oss är småbarnsföräldrar och har begränsade möjligheter att bara dra iväg hur som helst. Klart att det hade varit kul om vi fick en hit och jag kan inte tänka mig annat än positiva reaktioner i så fall.
En del i bandet samlar också på skivor eller har stått i ett DJ-bås. Är er musik gjord för att funka på ett dansgolv – eller ska den höras i ett albumsammanhang där det finns en viss dynamik eller utveckling över låtarna? Kort sagt: är ni ett singelband eller ett albumband?
“Vi skriver inga fillers, endast killers”
Jonas: – Vi är nog i grunden mer ett albumband, skulle jag säga. Men jag kan tänka mig att jag blir motsagd på den punkten av andra i bandet. Flera av låtarna svänger riktigt fint och kan mycket väl funka på ett dansgolv, trots att grundidén kanske inte varit att skriva just svängiga låtar.
Mathias: – Jag skulle lätt kunna se tre, fyra låtar från vårt kommande album som singlar och några av dem funkar också på ett dansgolv. Men att göra ett album är ganska utmanande – det får inte ha utfyllnadslåtar bara för att man ska göra ett album. Men vi skriver inga fillers, endast killers.
Vad tycker ni om psykedelisk musik respektive det som kallas psych idag? Är det något som finns i samlingarna?
Jonas: – Jag har uppriktigt sagt lite dålig genrekoll just vad det gäller dagens psych. Jag uppfattar snarare att vissa band har psychinslag i sina låtar än att de är renodlade psychband. I övrigt är jag väl mottaglig för psykedelisk musik generellt. Både gammal som ny.
Mathias: – Det är lite för många band som kallar sin musik för psych idag och sen bara står och dronar på ett ackord i fem minuter – det är inte vad jag kallar psych. Men å andra sidan, psych i slutet av 60-talet kunde också låta väldigt olika. Jag är svag för brittisk psych, sådana som Twink och The Accent som gjorde några helt fantastiska låtar. Jag gillar också psych som inte bara förlitar sig på konstiga effekter och märkliga instrument, utan istället utmanar arrangemangsmässigt eller med skumma riff. Staffan är en hejare på coola psych-riff. Han hade lätt platsat som gitarrist i The Electric Prunes år 1967.
Staffan: – Amen lägg av.
Per: – Måste också erkänna att jag har rätt dålig koll på samtida psych men amerikansk och engelsk 60-talspsykedelia gillar jag och sådant finns det en del av i samlingarna. Sen gjordes det även en del schysst psykedelia på 80-talet. Här kan nämnas albumet 25 O’Clock med The Dukes of Stratosphear, som egentligen är ett XTC-album gjort under pseudonym. Även band som Spacemen 3 och Spiritualized kan väl anses lira psykedelisk musik och de har ju varit favoriter sen tidigt 90-tal.
“Det är lite för många band som kallar sin musik för psych idag”
Finns det andra samtida svenska artister ni gillar? Eller gamla tonårsidoler…
Jonas: – Det finns en hel del bra svenska band för tillfället. Jag gillar Moon City Boys [en ordlek på Sun City Girls, red. amn.] som är ett gäng tjejer från Stockholm och har släppt två singlar hittills. Jocke Åhlunds Les Big Byrd är bättre live än på skiva, men dock riktigt bra. Krautbandet Audionom är gamla favoriter, som fortfarande dyker upp och gör spelningar ibland.
Mathias: – Lars Bygdén, Side Effects, Strollers, Maharajas, Graveyard, Hurula, Kolbacken, Robert Dalqvist/Dundertåget och Mathias Lilja för att nämna ett gäng.
Staffan: – Jag såg HOLY för ett tag sen och det var grymt.
Per: – Jag var svag för skosnokarpop när det begav sig, så Popsicle är ju gamla favoriter. Även Bob Hund måste väl nämnas från den tiden. Vad gäller nutida musik är ju Olas andra band El Madrigal riktigt bra. Deras album Deliverance är kanon och de gjorde en grym live-tolkning av Neil Youngs 40-årsjubilerande Zuma-album för några veckor sedan.
Låten vi kör premiär för är första singeln från ert kommande album. Berätta lite om den!
Jonas: – Det är oklart exakt vad den handlar om… det vanliga, komplicerad kärlek och annat som är sådär härligt jobbigt. ”Each Night” kommer vara öppningsspåret på albumet som kommer i vår.
Per: – Av någon anledning valde vi att börja med ”Each Night” när vi skulle spela in plattan, vilket visade sig vara mindre lyckat. Det funkade inte alls och lät helt otajt och stelt. Ingen vidare början alls på inspelningarna och självförtroendet sjönk en del. När vi tog upp den igen dagen efter satte vi den i princip direkt och teknikern Per Ängkvist undrade om det verkligen var samma band som dagen innan. Det är en riktigt rolig låt att lira live också.
Mathias: – Jag gillar call-and-respons-gitarrerna jag och Staffan kör i verserna. Jonas och Olas sångharmonier är supersnygga! Vill du ha en nördig referens till soundet på leadgitarren: singelversionen av “Looking At You” med MC5. Haha!
Hur får man publiken att bli exalterad över en grupp män i yngre medelåldern som står på en scen och spelar rock? Det gäller ju inte er då…
Jonas: – För det första så måste man visa att man är på riktigt, att man är ett band som menar det de gör. Inte något gäng från en replokal någonstans som bara tycker det är skoj att stå på en scen. Det ska vara på allvar och välrepat, annars lyser det igenom direkt. Det kan handla om detaljer som hur man agerar mellan låtarna, hur setlistan är komponerad, klädsel och så vidare. Publiken ska se att man gillar det man gör och att man är bekväm med det. Då blir nog folk mer eller mindre exalterade oavsett om man diggar musiken i sig. Det har hänt vid flera tillfällen att folk kommit fram efter spelningar och sagt något i stil med att de egentligen inte alls är inne på musiken vi spelar, men att vi genom vårt framträdande på scen fått dem att gå igång och faktiskt köpt våra skivor.
“Publiken ska se att man gillar det man gör och att man är bekväm med det”
Mathias: – Med bra och välrepeterade låtar, gott självförtroende, ödmjukhet, spelglädje och stiliga paltor så ror man i hamn vilket gig som helst. Funkar inte det så drar man igång fuzzen, då jävlar.
Per: – Spelglädje och energi samt det där att få helheten att bli större än summan av delarna. Sen hjälper det ju till att vi har så många grymt bra låtar också.
Om 15 år, när era barn frågar er “vad är Alloy Six?” – vad svarar ni då? (Eller finns bandet fortfarande då…)
Jonas: – Intressant fråga! Åldersspannet i bandet är, tro det eller ej, nära 20 år, vilket innebär att vissa barn till bandmedlemmar redan sett oss live faktiskt. Vi får väl hoppas att även de yngre barnen får samma möjlighet. Svaret till min dotter blir kort och gott: The Alloy Six är rock ’n’ roll.
Mathias: – Då släpper vi vårt sjunde album.
Finns det något TV-program ni absolut inte kunnat tänka er att uppträda i? Babian råkade ju slå ut ett barns tand när de var med i Bolibompa – men ni kanske inte är barnförbjudna?
Mathias: – Schlagersammanhang är helt uteslutet. Min dotter gillar pappas band, alla åldrar är välkomna att gilla The Alloy Six. Jag lirar gärna på Bolibompa.
Staffan: – Alla åldrar som röstar rött.
Lyssna även på The Alloy Six senaste singel ”Eye to Eye”:
