Tio album, några alptoppar och några utförsåk. Så skulle man kunna beskriva det skiftande landskapet i Baltimore-bandet Animal Collectives diskografi.
Inför Painting With, befinner jag mig på toppen, fylld av förväntningar. Lite stel i benen för att jag inte fått öva mig på Animal Collective i samma takt som tidigare. Det har trots allt gått fyra år sedan vi sist hördes av och aldrig tidigare har tiden mellan något av bandets nio album varit så långt. På 00-talet spottades albumen ut och fick sällskap av EP-skivor som fyllde på när det ekade tomt ett halvår.
Så det är tryggt att albumet öppnar med singeln ”FloriDada” som vi fått bekanta oss med ett tag. Det är en låt som får varenda stel led i mina ben att mjukas upp och hoppet om att återseendet ska bli lyckat är väckt.
Efter det dansanta och stabila välkomnandet är jag redo att kasta mig utför. Det är knasigt, surrealistiskt och rösterna överbefolkar mitt huvud med rader jag inte förstår. Men jag behöver inte förstå, de är för mig snarare ett bubblande provrör i bandets musikaliska laboratorium, inte konkreta berättelser.
Jag ramlar omkull några gånger. Ibland går det lite för snabbt, men jag reser mig fort igen. Plattans tredje spår ger tillräcklig balans åt några svårare partier lite längre ner.
Men det är inte bara kaos och utomkroppsliga upplevelser, som många gånger förut. Painting With är också Animal Collectives mest rakt tilltalande album. Mer kompakta än så här har de aldrig varit och de enkla popslingorna lyser vackert igenom.
[Domino, 19 februari]
