2010 släppte Jack Tatums Wild Nothing Gemeni där han i huvudsak ägnade sig åt introvert skotittande med gitarreffekter, lågmäld sång och platta trumkomp som främsta beståndsdelar. På uppföljaren Nocturne två år senare var han föregångarens ideal trogen men adderade en dos dreampop genom att kombinera atmosfäriska ljudlandskap med starka melodier. Produktionen var snyggare och större. Framförallt trädde låtskrivaren Jack Tatum fram. Till skillnad mot många andra shoegaze- och dreampopartister kunde Tatum både ratta reverbeffekter och skriva poplåtar i hit-format, vilket gjorde Nocturne till ett av 2012 års bästa indiealbum.
Inför släppet av det tredje albumet, Life of Pause, har Tatum sagt att han vill undvika att fastna som representant för en given genre. Han har inspirerats av 70-tals soul och har ambitionen att låta mer organiskt och naturligt än på tidigare släpp. Från att tidigare ha spelat de flesta instrumenten själv har fler gästmusiker bjudits in som ett led i denna förnyelse.
Om Wild Nothings tidigare album hade tydliga influenser av shoegaze i skärningspunkten mellan 80- och 90-tal är den nya given 70-talets progressiva rock, funk och soul. De nya och många influenserna på Life of Pause gör att albumet avviker musikaliskt från tidigare verk. Tatum har gått från en kompakt och återhållen ljudbild till en form av lager på lager-pop där låtarna tyvärr drunknar i produktionen.
De medryckande melodier som Wild Nothing tidigare gjort sig känt för saknas. Vissa låtar, som ”Japanese Alice” och ”To Know You”, har ett popdriv bortom de värsta retroexcesserna men lämnar inga bestående intryck. Trots ett nytt sound och en ny musikalisk inriktning är skivan påtagligt förutsägbar och blir mest en behaglig odyssé över ett svunnet årtionde.
[Captured Tracks, 19 februari]
