Primal Scream är ett unikt band på fler än ett sätt. Efter att ha varit verksamma i över 30 år är de fortfarande omöjliga att nåla fast på en musikalisk karta.
Under hela sin karriär har sångaren Bobby Gillespie strösslat sina egna låtar, albumomslag och intervjuer med referenser, intertextualitet och alluderingar på ett sätt som saknar motstycke utanför hiphopvärlden. När bandet har varit som bäst har de varit ett löst sammansatt kollektiv i George Clintons anda och låtit en alkemisk gryta bestående av house, gospel, dub, rock’n’roll och den friaste jazz stormkoka. I nästa sekund har bandet låtit som ett coverband som försökt spela Exile On Main Street utan att bry sig om att stämma om gitarrerna till öppen G-stämning. Det kommer därför som en överraskning när Bobby Gillespie berättar att bandets nya skiva Chaosmosis inte har hämtat inspiration från någon ny, outforskad del av musikhistorien.
– Jag lyssnar på så mycket musik, både gammalt och nytt. Men inget av det inspirerade den här skivan. Vi experimenterade bara med en massa effekter och inspirerades av hur det lät.
”Den här skivan är en reaktion mot förra albumet som var mer fritt och spretigt”
Chaosmosis är experimentell, men poppigare än föregångaren More Light.
– Den här skivan är en reaktion mot förra albumet som var mer fritt och spretigt, den skivan blev väldigt bra men jag tror inte människor orkar lyssna på så långa plattor idag. Vi vill nå ut till människor. Den här gången försökte vi skriva singlar, och skrev ”Tripping On Your Love” och ”Where The Light Gets In” snabbt.
– De låtarna blev i och för sig sju minuter långa båda två, så det slutade med att Björn fick klippa ned dem, säger Bobby och skrattar på det varglika sätt som får all världens inspelningsutrustning att spraka.
Den ”Björn” som Bobby Gillespie pratar om är Björn Yttling som har varit med och producerat skivan, och hjälpt till med låtskrivandet på tre av skivans spår.
– Vi jobbade med Björn i Stockholm när vi gjorde Beautiful Future-skivan. Ambitionen var att göra låtar som lät som pistolkulor doppade i socker. Vi lyckades inte riktigt med det, men den här gången känns det som att vi är närmare den idén. Vi älskar verkligen att arbeta med Björn och det var kul att få chansen att göra det igen.
Första singeln ”Where The Light Gets In” släpptes i februari och är ett samarbete med Sky Ferreira, född ett år efter släppet av Screamadelica. Hon sällar sig till en skara som sedan tidigare innehåller namn som Augustus Pablo, Robert Plant, Jaki Liebezeit och Kate Moss.
– Jag ser det som att jag och vår gitarrist Andrew Innes är regissörer för en film, och måste rollbesätta filmen med rätt skådespelare, med karaktärsskådespelare egentligen. Vi ville att refrängerna skulle låta så stora som möjligt, och vi ville åt en gospelkänsla. Men vi ville verkligen inte ha samma körsångerskor som dyker upp på allas skivor utan personlighet. Sedan när vi spelade med HAIM på Glastonbury 2013 hörde jag dem sjunga tillsammans innan spelningen. De har ett sådant funkigt och själfullt sound. Det låter sexigt…som Everly Brothers! Vi var lyckliga över att få ha dem på skivan.
Spåren som HAIM sjunger på är ”100 % Or Nothing”, som beskrivs av bandet som en elektronisk Northern Soul-låt, och öppningslåten ”Tripping On Your Love” – en uppenbar blinkning till 1991 års mästerverk Screamadelica vilken kom att bli acid house-generationens Sgt Pepper.
– För mig var acid house-eran en spricka av ljus i himlen där det fanns möjligheter. Det handlar väl om en generations sätt att uttrycka sina drömmar, rädslor, paranoia och ångest på, eller bara att man försöker uttrycka varför man är här på planeten. Samtidigt tror jag att det alltid kommer komma en ny generation som uttrycker sig själva på ett nytt sätt. Det måste vara på ett nytt sätt.
”För mig var acid house-eran en spricka av ljus i himlen där det fanns möjligheter”
I höstas släppte utmärkta skivbolaget Ace Records en samlingsskiva vid namn Sunday Mornin’ Comin’ Down med låtar ur Bobby Gillespies enorma skivsamling. Plattan är ett perfekt exempel på hur Bobby Gillespies hjärna fungerar, hur han genom att ändra ett verks kontext ritar om gränserna för sitt personliga musikuniversum. På den skivan får han lyssnaren att förstå att Beach Boys egentligen var ett gospelband som spelade tribal psykedelia, han får oss att tro att The Monkees inte var något annat än ett missförstått countryband.
– Låtarna på den skivan har en viss känsla och atmosfär. Ett visst mörker och en rå skönhet. Något tyst och stilla. Ett sådant album skulle jag vilja skriva någon dag.
Tror du att Primal Scream fortfarande har sin bästa skiva framför sig?
– Jag tittar inte in i framtiden. Men det känns verkligen som att vi har hittat tillbaka till vad vi gör bäst, igen. Jag hoppas att vi kan fortsätta ha något att säga, och fortsätta vara relevanta. Vi är äldre men det känns som att vi är bättre på allt som har med låtskrivande att göra. Jag vill bara fortsätta bli bättre, och vi har fortfarande mycket kvar att lära oss. Jag har insett att när vi försöker skriva som ett band, och försöker spela vanlig rock’n’roll så blir det aldrig så tillfredsställande som jag vill. Jag vill aldrig begränsa vår musik till bara fem personer. Jag vill göra musik som är fri.
’Chaosmosis’ släpps den 18 mars.
