Arkivbild: Gnucci
Den sista dagen på Where’s The Music? påbörjar jag på Crescendo där jag, trots alla svenska artister på festivalen, har siktet inställt på ett gäng danskar följda av en norsk kvintett.
Danska Slaughter Beach låter väldigt lovande, med sitt svävande, drömmande sound medan jag genast känner mig uttråkad av norska Chain Wallet, vars simpla pop går in genom ena örat och ut genom andra. Jag börjar fundera på om det bara är jag som fått för mig att alla unga skandinaviska killar som startar band låter som War On Drugs, eller om det bara är en tillfällighet och att jag råkat lyssna på ett fåtal band som låter likadant.
Efter de två första spelningarna beger jag mig till Värmekyrkan för att se åtminstone första halvan av Little Jinders spelning. En kvart in i spelningen känner jag mig redan mätt. Trots artistens goda rykte som liveartist har jag svårt att hitta melodierna i de låtar som framförs och känner att det finns andra spelningar att prioritera, så jag ger mig vidare.
Att hinna bort till Dynamo för att se Gnuccis spelning från början till slut visar sig vara en god prioritering. Rapparens energi får hela scengolvet att koka och jag känner att jag vill vara bästis med både henne och side-kicken Amber och dansa bort hela natten. Jag får dock nöja mig med en fyrtiofem minuter lång spelning och jag går sen vidare för att lyssna in mig på de omtalade danskarna Chinah.
Chinah visar sig vara goda kandidater till festivalens stora upptäckt/överraskning. Den elektroniska poppen skiljer sig från det mesta man kan höra i genren, och är svår att klä i ord, men jag misstänker att de kommer att bli väldigt stora väldigt snart.
Efter hiphop och electronica avslutar jag kvällen med att sätta mig bekvämt på andra raden inne på Lilla Teatern för att slappna av till lite akustisk gitarr. Engelske Charlie Cunningham visar sig vara ännu en av festivalens stora behållningar. Med bara mikrofon och gitarr trollbinder han mig (och förmodligen resten av publiken – jag ser inte i mörkret) med sina skarpa, men samtidigt sköra melodier, och sitt gitarrspel som influerats av de två år han tillbringat i Sevilla.
Jag är väldigt nöjd med att ha avslutat min vistelse i Norrköping med en så stark och varierad trio av konserter och det får mig nästan att glömma det faktum att jag garanterat lyckats missa andra guldkorn, vilket tyvärr måste hända när mellan femtio och sextio artister spelar samma kväll och krockar med varandra.
På det stora hela har det varit en fantastisk festival med både många nya upptäckter och kvalitetsframträdanden av etablerade artister (jag tänker då främst på Titiyo som var fantastisk i Värmekyrkan på fredagskvällen).
Tack för den här gången, Where’s The Music?. Vi ses nästa år!
Läs också rapporterna från torsdagen och fredagen på festivalen.
