Det är en speciell situation timmarna innan Eagles of Death Metals första spelning sedan terrorattacken i Paris som kostade 89 konsertbesökare livet. Jag slutar räkna antalet säkerhetsvakter efter femton. Bombhund, metalldetektorer och utdragna kroppsvisiteringar för tankarna till en flygterminal eller en match på Madison Square Garden. Det är en inramning som känns väldigt främmande för en konsertlokal i Stockholm.
Precis som bandet och publiken förstår säkerhetspersonalen hur viktig den här kvällen är för alla som vill att människors rätt att fritt välja vad man ska göra en lördagskväll ska vara större än rädslan för våld och terrorism. I intervjuer har Jesse Hughes konsekvent pekat finger mot skräcken och tankarna på att ge efter för rädslan. Ikväll ska det omsättas från ord till handling.
Kärleksyttringarna till publiken börjar redan innan bandet sparkar igång showen med ”I Only Want You.” Sällan har ett publikstöd varit så viktigt och ikväll levererar verkligen den annars ofta ängsliga Stockholmspubliken.
Bandet river igenom publikfavoriter som “I Got a Woman,” ”Wannabe in LA” och ”Cherry Cola” med samma omistliga spelglädje som gjort dem till ett av världens mest populära festivalband. Det är mellan låtarna, blickarna av lättnad, tårarna bakom Jesse Hughes röda solglasögon och de spontana kramarna, som man förstår innebörden av kvällen. Istället för tysta minuter hyllas offren i Paris genom en sprakande rockfest av dansant gospel och glödande stonerblues.
När tempot är som högst går mina tankar till journalisten Guillaume Decherf som var på plats för att bevaka konserten på Bataclan. Precis som jag stod han säkert och antecknade sina intryck under spelningen. Men han kom aldrig hem den kvällen. Det är ofattbart att greppa.
En av kvällens höjdpunkter är något oväntat covern av Duran Durans ”Save a Prayer” som ges en helt annan innebörd denna kväll. På många sätt är konserten på Debaser en uppvärmning inför tisdagens återkomst till Paris. Och det finns mycket för Hughes & co att skruva upp vad gäller intensitet såväl som eftertanke. Men spelglädjen och lättnaden att äntligen få vara tillbaka är på absolut högsta nivå.
I dokumentären ”The Redemption of the Devil” skildras Jesse Hughes som en vilsen rockstjärna som letar efter ett syfte efter att ha överlevt år kantade av missbruk och självdestruktion. Tragiken efter dåden i Paris kan ha gett honom den mening han sökte för i Stockholm visar han att han förvaltar den uppgiften och det ansvaret på bästa sätt.
På rockfoto.nu finns fler konsertfoton.
