Jag har hört en hel del om Sudakistans livespelningar. Det sägs att de är fyllda av energi, intensiva och fantastiska. Förväntningarna när jag kommer till konserten är därför väldigt höga. Särskilt eftersom debutskivan Caballo Negro som släpptes förra året är riktigt bra – en punkig psych-skiva med tydliga influenser av latinamerikansk musik, som inte låter som något annat i svenskt musikliv.
Också live sticker Sudakistan ut. Det är kaotiskt, på bästa sätt, stökigt utan att låta ett dugg otight. Snarare låter det väldigt tight, ett gäng musiker som verkligen är synkade med varandra. Att lägga till en percussionist till den klassiska sättningen gitarr-bas-trummor gör verkligen stor skillnad. De latinamerikanska rytmerna som percussionisten spelar samspelar på ett extremt snyggt med de garagerockiga gitarrerna och ösiga rocktrummorna. Det borde kanske låta schizofrent men låter istället helt självklart.
Publiken på Where’s The Music? är inte alltid den roligaste. På många av de konserter jag sett under festivalen har det varit dåligt med publik, och publiken har känts ganska ointresserad. Också på Sudakistan är det få i publiken. Inte många dansar, med undantag för en kille som verkligen ger järnet. Han dansar helt ohämmat, fylld av Sudakistans musik. Jag tittar på honom och tänker att sådär borde hela publiken dansa. För Sudakistan är verkligen intensiva, energiska, fantastiska. Precis som alla säger.
