KING från Los Angeles har gjort ett av årets hittills starkaste album.
Soul (om vi bortser från hitliste-rnb) och funk är två genrer som generellt får ganska lite press, åtminstone när vi talar om nya utgivningar. Det är märkligt att dessa genrer ofta betraktas som ren retromusik. Inget kan vara mer fel. Jag tänkte råda bot på det genom att presentera några nya utgivningar som förgyller åtminstone min inledning av 2016. Året har öppnat väldigt starkt!
Regina Belle – The Day Life Began (album)
Det är nästan 30 år sen Regina Belle släppte sitt debutalbum och även om några av hennes tidiga album nådde viss framgång har hon aldrig fått något egentligt genombrott. Något säger mig att den nu 52-åriga sångerskan med sitt nya album äntligen kan få det. Det här är genomgående alldeles lysande, tack vare såväl råstarkt låtmaterial och en mogen men ändå kaxig och som det verkar helt obräckbar röst.
”He’s Alright” är en av årets bästa låtar hittills, alla kategorier. Helt perfekt soul. Flera andra låtar kommer nära, hela albumets uppbyggnad känns kliniskt med bra balans mellan upptempolåtar och ballader och visar samtidigt hur oerhört tidlös stilren soul är. Den här skivan låter ibland som den kunde varit inspelad för 40 år sedan men låter ändå modern. Covern på Phyllis Hymans klassiker ”You Know How To Love Me” känns också helt värdig.
KING – We Are KING (album)
Trots det maskulint klingande namnet är KING tre tjejer från Los Angeles. De är de enda av de artister jag nämner i den här texten som fått uppmärksamhet på breda musiksajter (exempelvis utnämnde Stereogum We Are KING till Album Of The Week) och de har lovordats av både Prince och Questlove. Med all rätt.
Vi hittar KING någonstans i skarven mellan renodlad soul och rnb med drömska och atmosfäriska inslag. Det låter fräscht och helt eget, utan att göra någon slags uppror, och låtmaterialet är genomgående starkt.
Man kan tycka vad man vill om att deras debutalbum innehåller låtar som släpptes på EP redan 2011, men det låter aldrig splittrat. ”The Greatest”, ”Carry On” och avslutande hypnosen ”Native Land” är låtar som jag tror kommer finnas med mig hela året. ”Hey” och ”Supernatural”, två av de låtar som funnits utgivna länge, är andra höjdpunkter på ett väldigt starkt album.
Quantic & The Western Transient feat. Jimetta Rose – Creation (East L.A.) (låt)
Efter åtta år i Colombia flyttade engelsmannen Will Holland, mer känd som Quantic, till New York förra året. Efter att ha levererat magi både under eget namn och med Ondatropica (vars debut jag rankar som ett av årtiondets allra bästa album hittills och det är bara tidsfaktorn som gör att det ännu inte ses som en fullödig latinoklassiker), med Combo Barbaro och med Flowering Inferno betydde flytten ett åtminstone tillfälligt farväl till de latinamerikanska influenserna.
Den ständigt sökande Quantic inledde sin tid i USA med att tillsammans med sitt nya projekt The Western Transient under 2015 släppa ett västkustinfluerat jazzalbum, A New Constellation, som är helt instrumentalt. Nu har emellertid ett av de bästa spåren, ”Creation (East L.A.)” fått en vokalversion, med den imponerande Jimetta Rose vid mikrofonen. Ett otroligt lyft och ett halvanonymt jazzspår känns plötsligt som början av detta årets kanske allra skönaste soulgroove.
Medan vi ändå håller på rekommenderar jag spåret ”Bicycle Ride” från albumet, ett underbart stycke som bortsett från trummorna skulle kunna misstas för svensk instrumentalprogg.
Tortilla Factory – Cookin’ (låt)
Tortilla Factory kommer från Austin och säger sig blanda texmex, R&B, latin jazz, salsa och funk. I den oerhört svängiga ”Cookin’” är latininfluenserna tämligen minimerade och bandets jazzfunkådra får fritt spelrum. Namnen och de påstådda influenserna ger lika mycket associationer av mat som musik, men det svänger något alldeles oerhört.
SWV – Still (album)
Sisters With Voices hade stora framgångar under 90-talet, men hade därefter en 15 år lång paus från skivutgivning innan de gjorde comeback 2012. Nu är de tillbaka igen, med Still, och frågan är om de inte är bättre än någonsin. Singlarna som släppts, ”Ain’t No Man” och ”MCE (Man Crush Everyday)” är alldeles strålande rnb med retrostuk, men egentligen är hela skivan lika bra. Inte minst ”Leaving You Alone” förtjänar att bli en megahit.
Längtar man ihjäl sig efter en återförening av Destiny’s Child eller det som finns kvar av TLC funkar Sisters With Voices anno 2016 alldeles utmärkt som terapi.
Restless Soul Fun Band – Fun! (album)
Detta Londonbaserade kollektiv har uppenbarligen gett sitt album just det namn som karakteriserar deras musik. Fun! är full av infall och genreväxlingar, eller som frontmannen Phil Asher sa: We tried not to force this album into any specific pigeonhole. It’s a music album and in making it, we all had a lot of fun!. Och den känslan når fram till lyssnaren. Retrobeats avlöses av gitarrer, funkgrooves avlöses av sköna vokalpartier.
Bland de många gästvokalisterna finns några som jag tror kommer dyka upp både som sig själva och som featured artists på hitlistor de närmaste åren. Zansika och Shea Soul – glöm inte var ni läste de namnen första gången.
Federation Of The Disco Pimp – Finisher (låt)
Glasgows finaste funkensemble debuterade nya låten ”Finisher” hos Craig Charles på BBC6 förra veckan. Tyvärr finns den ännu ej att streama eftersom officiell release av EP:n Tough Enough, där låten ingår, ligger lite längre fram. Men försmaken lovar oerhört gott och finns att lyssna på från drygt 19 minuter här.
