Jag är äntligen på plats i Norrköping för att ta del av det digra artistutbudet som showcase-festivalen Where’s The Music? har att erbjuda.
Den första konsertdagen/kvällen utgör lite av en mjukstart (två spelställen av tolv har öppet och tiotalet artister av sammanlagt hundratjugo uppträder) så jag bestämmer mig för att utnyttja det relativa lugnet och försöka se så mycket som möjligt. Det är lättare sagt än gjort trots att det bara är drygt 800 meter mellan spelställena Arbis och Värmekyrkan.
Kvällen inleds med att jag prioriterar Little Children i Värmekyrkan framför det lokala bandet Drivvedsfabriken. Linus Lutti med band framför sitt material för en halvfull lokal och visar på fin låtskrivartalang även om det mesta låter bakgrundsbrusigt svävande, i stil med War on Drugs och Dire Straits och sången är något mumlande och otydlig.
Jag springer bort till Arbis för en halvtimme med Belfast-bandet Girls Names, väl medveten om att de krockar med Emil Jensen. Då den senare uppträder i en hel timme tänker jag att jag ändå kommer hinna se hela första spelningen och sista halvan av den andra. Girls Names har en nästan nonchalant attityd när de intar scenen som samtidigt känns naturlig för dem och inte alltför påklistrad. Utan tillstymmelse till leenden börjar bandet gnissla och fräsa sig fram genom sin repertoar och är på det hela taget med beröm godkända. Vad gäller framträdandet i sin helhet, både ljudmässigt och visuellt kan de nog närmast lite motsägelsefullt beskrivas som shoegazeare som möter publikens blick.
Jag springer bort till Värmekyrkan igen för att hinna se så mycket som möjligt av Emil Jensen. När jag kommer fram är han mitt uppe i en monolog om sina märkliga drömmar och passar, sin vana trogen, på att ge Moderaterna en ordentlig känga. Musiken framförs med mycket stråkar inför en engagerad publik och varvas med långa funderingar över Sverige idag och sakernas tillstånd. ”Om du inte står för något, faller du för allt”, upprepar han vid ett flertal tillfällen och avslutar spelningen med sin mest uppskattade ”Så får du mig ändå”.
Ana Diaz
Jag bestämmer mig för att skippa en extra språngmarsch för att se Hey Elbow, inte för att de är försumbara (de är tvärtom ett alldeles fantastiskt liveband) utan för att jag redan sett dem ett flertal gånger på vår gemensamma hemmaplan Malmö.
Istället stannar jag kvar i Värmekyrkan i väntan på Adam Tensta, en sen bokning, och ser hur publiken byts ut och blir drygt tjugo år yngre. Tensta levererar och den till en början avvaktande publiken släpper loss ordentligt och börjar gunga i takt till den nästan tio år gamla ”Bangin’ On The System”.
Mitt i konserten gör jag min sorti för att hinna se Ana Diaz, låtskrivaren som bidragit med låtar till stora namn som Britney Spears och David Guetta. Just den spelningen känner jag dock att jag kunnat klara mig utan. Efter några minuters försening börjar Diaz halvtimme. Hon är klädd som om hon är på väg till antingen gymmet eller till pizzerian en bakfull söndag, i pösiga mjukisbyxor, huvtröja och keps. Sången är klockren men ackompanjeras av förinspelad kör vilket gör själva liveframträdandet nästan överflödigt. Låtmaterialet är dock bra.
Jag återvänder till Värmekyrkan en sista gång för Maxida Märaks helt unika kombination av argsint rap, dansrytmer och jojk. Kombinationen är inte bara nyskapande utan också väl utförd. Märak får sällskap av Systraskap som bidrar till den hypnotiserande ljudbilden. Märak poängterar också att jojk handlar väldigt mycket om känslor och rap väldigt mycket om ilska, och de två tillsammans skapar en fantastisk symbios som kan vara något av det mest intressanta jag kommer att höra under festivalen (men det är två action-packade kvällar kvar, så jag ska inte säga för mycket riktigt än).
Kvällen avslutas med den kanadensiske rapparen Night Lovell, och när jag kommer tillbaka till Arbis med några minuter tillgodo verkar det som att många avslutat kvällen ännu tidigare. När 18-åringen från Kanada kliver ut på scen är publiken minimal och han tar korta pauser i sin tunga hiphop för att samla publiken precis framför scenen och få alla att sträcka upp händerna i luften och få golvet att gunga. Det är lättare sagt än gjort. Night Lovells skicklighet med mikrofonen lovar gott men som liveakt tjänar han nog på en större publik och ett livligare engagemang, något som ikväll dock är utanför hans kontroll.
Allt som allt har torsdagen bjudit på fin genrevariation och jag är hyfsat nöjd med att ha hunnit se det mesta. Imorgon, när två spelställen blir tolv, kommer det dock behöva prioriteras, något som känns nästan omöjligt just nu med tanke på hur många intressanta akter som spelar samtidigt under kvällen.
