Kristian Anttila har alltid flugit strax under min radar, och jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på den smått labila förortsapproachen? Kanske har jag, i mitt priviligierade och latenta innerstadstillstånd, varit lite skraj för rättframheten i denna Göteborgsscenens verkligt skitiga outsider; ty likt en indiepoppens Roffe Ruff har Anttilas ilskna svårmod alltid varit nyansen mörkare än kollegornas.
Därför är det så skönt att kapitulera nu.
Redan i ”Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans” framstår Rum 4 avd 81 som en fullständig fredsförklaring, ett eldupphör. Kristian Anttila orkar inte slåss längre, klär istället av sig lager efter lager tills bara en gitarr, lite kör och hjärtat finns kvar. Det är finstämt, meditativt, tankfullt och det bryr sig framförallt inte om något annat utom att vara just det.
Och på samma sätt fortsätter det. Genom nio avskalade spår håller Anttila våra hjärnor i ett skruvstäd. Musikaliskt händer inte så mycket; samma ledsna gitarr spelar i stort sett samma ackord över försiktig, självbiografisk lyrik. Men det är effektivt. Repetitivt och med lågmäld desperation smugglar Kristian in sina texter i vårt kollektiva medvetande. Organiskt, värdigt och högst o-Anttila-skt skruvar han nästan omärkbart ner ljuset i våra psyken; försiktigt slipar han bort våra kanter tills vi till slut sjunker ihop som fridlysta skuggestalter under ”Världens sista låt” (18 minuter total magi).
Och det blir aldrig pretentiöst. Det. Blir. Aldrig. Pretentiöst. Jag tycker annars att konceptet ”män som utgjuter sitt trasiga hjärta till enkla arrangemang” (samt mina recensioner) ofta tenderar att tangera pekoral, men Anttila balanserar skivan igenom på perfekt sida gränsen. Där lufsar han tillsammans med Thåström och Leonard Cohen, hand i hand, lätt haltande mot den ständigt och mycket akut överhängande undergången.
Det finns en väldigt konkret sida av den här skivan också, såklart. Den som Daniel Andersson skriver om i sin intervju med Kristian. Om att verkligen bryta ihop. Att inte se några utvägar. Och just därför är det så konstigt när min bestående känsla efter att ha lyssnat på Rum 4 avd 81 inte alls är hopplöshet, utan värme. Värme och lugn.
”Du kan aldrig läkas i en värld du aldrig krossat” mässade Bruno K Öijer en gång i tiden, Kristian Anttila påminner oss igen i ”Alltid vetat, aldrig förstått”. Kristian krossade sin värld och hamnade på avdelning 81 – för oss andra räcker förhoppningsvis Rum 4 avd 81 som universalmedicin.
