Imorgon spelar Colleagues och Agent blå på klubb HYMN på Debaser Strand i Stockholm. Christoffer Jonsson tog en långfika med bandet och kollade läget inför giget.
Jag möter upp Colleagues utanför Rival på Mariatorget i ett kyligt Stockholm. Gustav, Theo och Oscar. Alla är hungriga så vi går in på Café Rival. Beställningar görs, Gustav och Oscar berättar att det inte är ofta de samlas allihopa.
– Vi gör så mycket vid sidan av, säger Oscar. Alla har olika projekt.
Gustav lägger till att de inte har spelat ihop på väldigt länge. Spelningen på Debaser blir den första då de kommer spela alla låtar från Visits.
Vad står annars på schemat just nu?
– Ja, vi ju den här spelningen på Strand, men annars så är vi i en skrivfas, säger Gustav. Tanken är ju att vi ska få klart något som är vårt eget.
Theo flikar in:
– Jag tycker det är lite kul att vi släppte Visits i april för snart ett år sedan, men vi har inte spelat den i Sverige alls. Så den här spelningen blir ett slags avslut på den, för att börja på det nya projektet.
“Vi släppte Visits i april för snart ett år sedan, men vi har inte spelat den i Sverige alls”
Gustav berättar att de självkart har varit sugna på att spela live, men att det inte funnits tid och lägger till:
– Det är synd för det är en jävligt bra EP.
– Eftersom alla frilansar inom musik är det skönt att vi alla har satt av tid för att verkligen skapa något för Colleagues nu, säger Oscar.
Vad blir det då, en ny EP eller en fullängdare?
– Vi vet inte än, säger Gustav. Vi har ju haft den här fullängdaren i sikte men…
Oscar avbryter:
– Ja, alltså vi har ju äntligen börjat samla på oss material. Tidigare har vi liksom tänkt: “åh nu har vi gjort den låten så då släpper vi den”. Jag tänker iallafall att vi ska försöka få med ganska mycket material.
Theo håller med och säger att det skulle vara skönt att ha 10-12 låtar som hänger samman, men att tillvägagångssättet för släppet inte behöver vara ett klassiskt “fullängdstänk”.
Bandet ska efter spelningen på Strand åka till Los Angeles där de enbart kan fokusera på musiken och skriva i några veckor. De fortsätter berätta om att det finns otroligt många skisser på låtar och att de har spelat endel låtar live som de aldrig spelat in.
Passande till frågan om hur alla träffades glider sångaren Joel in genom dörren. Oscar skämtar om att sångare alltid är sena. Joel replikerar snabbt:
– Det är det som är fördelen med att vara sångare, man behöver inte vara med på introt.
Theo förklarar att de känt till varandra jämt, Joel och han spelade ihop i ett annat band, men hade idéer som inte fick ta fäste och beslutade sig för att göra något eget. Joel skickade en idé på en låt som blev “Visits”.
– Den skrev du väl medan du tittade på trailern till Marie Antoinette, frågar Oscar.
– Ja, alltså den filmen har ju ett så grymt soundtrack så jag inspirerades av den och det var lätt att hitta en viss känsla när jag såg trailern, svarar Joel.
Men hur kom ni andra in i bilden?
Oscar svarar:
– Vi hade pluggat ihop tidigare och Gustav kände jag sen innan. Vi hade snackat lite om att kanske prova lira ihop på ett trelåtarsgig…
Gustav tittar på Theo.
– Jag kommer ihåg när du spelade upp låtarna för mig första gången. Vi var på någon efterfest, klockan var fem på morgonen. Vi var alla körda och vi snackade om att spela ihop. Det låter lite slitet, men det är något romantiskt över det också. Du spelade upp en låt och även om jag var trött och dragen så kände jag på en gång: “Fan vad bra”. Vi var unga och glada, och sen dök det där giget upp.
Gustav fortsätter berätta att de bara hade tre låtar, men att spelningen var fullpackad och att det nästan kändes lite dumt att gå av scenen. Samtidigt så gav den spelningen dem peppen att fortsätta spela.
“Jag kommer ihåg när du spelade upp låtarna för mig första gången. Vi var på någon efterfest, klockan var fem på morgonen”
Jag frågar hur kom det sig att det blev remixer på “Tears” och “Parent’s House”. De berättar att Simian Ghost-remixen gjordes innan de ens släppt “Parent’s House”.
– Vi ligger på samma förlag och de höll på spela in sin andra skiva – så de hörde av sig.
Har det hjälpt er publikmässigt?
– Att sprida oss till en bredare publik är det nog snarare “Tears”-remixen som hjälpt till med. Oliver Nelson har ju fått ett extremt genomslag på sina remixer vilket känns asgrymt.
– Jag jobbade på en förskola för nån vecka sedan och nån kom fram till mig och sa: “Joel, nu spelas din låt på radion”, och när jag lyssnade så var det Oliver Nelson-remixen, berättar Joel.
Har ni något drömsamarbete då?
– Det absolut fetaste hade ju varit Banksy, säger Oscar.
Alla börjar skratta.
– Där har vi ju ett realistiskt samarbete, säger Theo lite ironiskt.
Joel berättar att han tycker att det vore otroligt häftigt att få göra musiken till en film. Att samarbeta med någon regissör. Oscar tycker att Wes Anderson hade varit häftig att sammarbeta med.
Nu när ni åker till Los Angeles – blir det enbart skrivande eller kommer ni spela in också?
– Det blir bara att skriva, det mesta vi gör är ju programmerade saker. Dock har vi tagit in mer organiska element till det nya materialet. Mer livetrummor, det är lite skitigare. Jag tror att det blir ett nytt sound från oss, säger Gustav.
Blir det något av det nya på Debaser?
– Vi får se. Det blir i alla fall Visits-EP:n.
– Det ska bli skoj att spela inför svensk publik igen, säger Joel.
Hur skiljer sig den svenska och den internationella publiken åt?
– Jag tycker att det är ganska stor skillnad, säger Oscar.
Han fortsätter:
– Det är något romantiskt kräset över Sverige. I USA känns publiken taggade på vad fan som helst. Här går man på en spelning för att man vill se just det bandet. Inte för att gå på en spelning bara för att.
“Jag tycker det är ganska skönt att vi är lite mer kräsna i Sverige. Att man vet att publiken här har lite koll”
Gustav tillägger:
– Jag tycker det är ganska skönt att vi är lite mer kräsna i Sverige. Att man vet att publiken här har lite koll, att de verkligen är musikintresserade.
Vi fortsätter att prata om fankulturen och att den knappt existerar här om man jämför med USA. Vi glider sakta över på K-Pop där fankulturen ibland sitter i skivbolag snarare än banden själva. Oscar, som under intervjun har slängt in lite härlig QI-fakta om olika saker, börjar skämta om att de kanske borde satsa på K-Pop eftersom det alltid dyker upp några J-Pop- och K-Pop-band på “årets mest sålda album”-listorna, och att det då i princip bara är koreaner och japaner som köper albumen.
– Jag vet personer som sitter i nån källare här i Stockholm och producerar massa sådan musik, helt okända här, men har säkert en massa fans i Sydkorea.
Mina frågor är slut men vi sitter kvar och pratar om allt mellan himmel och jord. Om att vara svensk i USA, General Motors, Alicia Vikander och att man ska äga den svenska dialekten när man pratar engelska istället för att försöka gömma den. Tiden flyger fram och Theo frågar om jag kommer kunna få ut någon av allt skitsnack som de pratat.
– Ja, när vi börjar snacka så vet man inte var det slutar. Oj fan, vi kanske måste tillbaka till studion, avslutar Oscar.
Alla kollar på klockan, Vi har suttit i över 75 minuter. Vi skiljs åt utanför Rival, bandet går mot studion och jag går ner i tunnelbanan och åker mot Odenplan medan jag ännu en gång lyssnar igenom EP:n Visits.
