Falunbandet Francis är aktuella med sitt andra album Marathon och det är en skiva som balanserar mellan storslagenhet och personliga upplevelser av vemod, kärlek och hopplöshet. Ljudbilden tycks expandera i det oändliga, medan texterna är kvar på jorden. Den 13 februari besöker de Klubb HYMN i Göteborg.
För att uppleva ett band på bästa sätt, kan det vara bra att lära känna medlemmarna lite bättre. HYMNs Daniel Andersson fick tag på sångerskan Petra Mases och gruppens trummis Petter Nygårdh för några snabba frågor (sistnämnde ligger även bakom skivbolaget Strangers Candy som ger ut bandets material).
Ni har precis släppt ert andra album. Vad kännetecknar dagens Francis?
Petra:– En hel del har ju hänt sen vårt förra album. Vi har tagit ganska stora kliv – framåt, bakåt och sidleds. Dagens Francis är mer hjärta och smärta än Lasse-Stefans och har, till skillnad från förr, mer dynamik än kontrasterna mellan Sarah Dawn Finer och Nasum. No offense, gillar dem alla. Petter är troligen Nasums största fan den här sidan om Dalälven.
I linje med Petras resonemang går det konstatera att mycket hänt sedan debuten – ljudmässigt är det mer eller mindre två skilda band. Debutalbumet Lekomberg, We Were Kin karakteriseras av folkpop, medan nya skivan är mer urban, även om det går att finna influenser av hembygdens stillsamhet bland låtarna. Det är alltid intressant att syna bands utvecklingskurvor. Finns det potential eller inte? Francis har alla möjligheter att nå en större publik.
”Vi har, för det mesta, tillåtit oss att förändras, både som personer och tillsammans som band och det vi gör med musiken”
Ljudmässigt har ni förändrats en hel del sedan 2011 års fullängdsdebut.
Petter:– Vi har, för det mesta, tillåtit oss att förändras, både som personer och tillsammans som band och det vi gör med musiken. Det känns mer intressant att låta sig påverkas och inspireras av det som kommer i ens väg, snarare än att hålla någon slags rak linje. Jag hoppas att folk känner att de kan röra sig framåt tillsammans med oss. Ingen av oss kände för att göra den typen av låtar vi gjorde på första skivan, så vi lät det som ville komma ut få göra det.
Petra:– Till en början fanns det låtar som inte fick vara med i Francis, men sen några år tillbaka har vi varit mer ärliga mot oss själva och bara gjort den musiken vi velat.
Vill påstå att ljudbilden äger mycket rymd. Det är lite som att blicka ut över Crand Canyon. Vad hade ni för tankar när inspelningen startade?
Petra:– Vi ville bara börja spela in. Göra något tillsammans. Det hade gått så lång tid och det var liksom bara att öppna korken på Francis och sen vällde det ut saker.
Petra påpekar att miljön i studion där de spelade in med största säkerhet påverkade slutresultatet och hur låtarna tog form. Hon berättar även att slutresultatet ligger långt ifrån hur det lät från början. En bra blandning av lika delar garnskog och betong. Genom att lyssna på skivan är det ätt att förstå tanken bakom kopplingen mellan natur och storstad, och förmodligen passar låtarna lika bra på en takterass i New York, som på en picnic utanför Falun.
”Det hade gått så lång tid och det var liksom bara att öppna korken på Francis och sen vällde det ut saker”
Skivan tog form i Gagnef, men slutfördes i Brooklyn. Går denna resa att höra på skivan?
Petter:– Det tror jag. Flera låtar påverkades redan av Paulina och Oskar när de kom med i slutet av inspelningen. Nicolas satte sin prägel på låtarna när vi började mixa, vi reagerade på den form låtarna tog då. ”Follow Me Home” var första låten vi gjorde tillsammans och spelade in den medan vi mixade tillsammans med Nicolas, och den hade säkert låtit annorlunda om vi skrivit den ute i Gagnef.
Nicolas Vernhes som Petter nämner är en internationellt respekterad producent som bland annat har Deerhunter, Animal Collective och Dirty Projectors på meritlistan.
Vad är det som lockar med New York?
Petra:– Anledningen till att vi mixade i New York var för att Nicolas ville det. Vi tänkte först att han skulle göra det själv, men han tyckte att vi skulle vara med så att vi kunde se vad som kunde hända med låtarna om vi alla var delaktiga. Det slutade med att vi spelade in en del pålägg och gjorde förändringar tillsammans. Och mot slutet även en helt ny låt. Så gällande resan du nämnde innan så tror jag den börjar vid Horses i Falun, via ”Turning A Hand” i Gagnef och slutar vid ”Follow Me Home” i New York.
Ni arbetar även fört ett rikare kulturliv i er hemstad Falun. Går det att överföra era erfarenheter från New York i detta arbete?
Petter:– Vi är fans av landsbygden och skulle inte vilja att den blir något litet New York. Ofta är det en stor del av felet. Antingen vägrar folk att utvecklas eller så tror de att exempelvis Falun eller Borlänge med omnejd skulle kunna bli något centrum av kultur i världen. Landsbygden borde ta vara på sina goda egenskaper, men utan att jaga sin egen svans. Medborgarlön och fri invandring skulle tex vara en bättre idé än att tro att kurbits och falukorvar kommer locka till sig människor som vill utveckla samhället.
Petra:– Istället för att flytta därifrån har vi länge försökt göra saker istället för att gnälla. Eller vi har väl både jobbat hårt och gnällt samtidigt på de som förtjänar det.
På lördag spelar ni på Klubb HYMN. Vilka förväntningar har ni på Göteborg?
Petra:– Sist vi spelade i Göteborg var på Trädgården som förband till The Tallest Man On Earth, typ 2011. Minns det som trevligt värre. Paulina var inte med i bandet då, men hon gästade på gitarr under en låt just den kvällen.
Petra inflikar att det inte går att ha förväntningar på en spelning, men förhoppningar om att det kommer en publik som vill lyssna, det är en annan sak. Hon nämner även vårsol på önskelistan, men som boende i Göteborg, är inte denna punkt lätt att infria. Prognosen visar gråmulet.
Petter:– Paulina har övat in en del ordvitsar hon hoppas kunna dra under kvällen. Ni ligger bra till i jämförelse med Stockholm, men upp till bevis!
Är det svårt att fånga albumets känsla live?
Petra:– Vi spelade hela skivan från start till mål på vår releasefest i lördags. Förutom att vi var gladare än skivan låter så tror jag att det gick alldeles utmärkt. Folk klappade händerna som om det inte fanns någon morgondag, så jag hoppas det var ett bevis på att vi gjorde nånting rätt i alla fall.
Hur är det att äntligen få spela låtarna live? Antar att ni längtat.
Petter:– Lite som jag kan tänka mig att det kommer kännas när SD åker ur riksdagen med huvudet före. Så jävla skönt. Och som att äntligen få slappna av och vara sig själv. På releasefesten i lördags kunde vi knappt hålla oss för att vi vara så fnissiga när våra blickar möttes på scen. Vi kan nog se till att skärpa till oss lite tills vi ses på Oceanen på lördag. Men vi tänker inte påstå att det är så hårt och svårt, att spela med det här bandet är det bästa som finns just nu och totalt nödvändigt rent egoistiskt. Så vi är så sjukt glada över att folk vill dela det med oss.
