Sommaren efter studenten tågluffade jag och två vänner genom Europa. Vår frihet var total. Glada och berusade passerade vi nationsgränser så oerhört obetydliga, som vore de kommungränser eller, faktiskt, bara ett abstrakt streck på en karta.
Det var en fin känsla, som bara grumlades allra längst i öster; Rumänien, Bulgarien, Turkiet – se där ett gäng gammalmodiga länder som fortfarande höll hårt på sina gränskontroller. Mitt i natten väcktes vi på nattågen av bistra män och tvingades visa upp våra solkiga pass och se något sånär lagliga ut. Uråldrigt, fnös vi mot varandra, och sen drog vi igång Charlie Parker på vår mp3-högtalare och somnade om.
Nu är läget ett annat.
Vi lever plötsligt i ett Bulgarien.
Trots att vi röstade fram vad vi ansåg vara hjälpligt humana partier till makten blev verkligheten en annan, och snabbt gick det. Vi hann knappt med, roddarna hade bara precis hunnit montera ner högtalarna efter den stora skrammelgalan för flyktingar i Globen innan gräns efter gräns i Europa förseglades, vissa med taggtråd. Politiker, som hittills oftast försökt övertrumfa varandra i godhet, tävlade plötsligt i att få sina länder att framstå som så ogästvänliga som möjligt. En tågluff genom Europa idag hade varit en tragedi från trettiotalet. Vi hade fått pass-arm allihop och blivit inlagda på rasklinik för skallmätning.
Och jag undrar var alla musiker är.
I höstas fanns ni där, då skramlade ni pengar för goda ändamål, då höll ni hoppet uppe. Men nu? När hela det offentliga Sverige tycks ha drabbats av förlamning och konformitetsvirus, när alla kappor vänts, är det då inte konstens uppgift att uppvigla folket?
Högermaffian kan väl inte ha ensamrätt på lynchmobb?
Ändå hör jag bara vemodig americana. Ändå pratar folk bara om Debaser.
Jag undrar om den verkligen ligger så djupt i oss, auktoritetstron. De flesta politiker trodde på något radikalt annorlunda för bara några månader sedan. Ändå nickar vi nu när de bytt sida, håller med, jo det är väl bäst att… jo men de säger ju att… jo men hur ska vi ta hand om alla?
Jag vet inte.
Jag vet inte hur man räddar världen. Jag vet inte hur de ekonomiska kalkylerna ska gå ihop (fast jag misstänker att pengar finns, men någon annanstans, i Luxemburg).
Jag vet bara att det känns som att allt är på väg rakt åt helvete.
Därför efterlyser jag nu en ny punkvåg. Nånting att bita i som inte är ett surdegsbröd. Ett vrål som väcker Svensson. Jag efterlyser helig ilska och grundläggande mänskliga rättigheter. Och jag tycker musiksverige är på tok för tyst och mesigt.
När det galna blivit normalt måste konsten bli extrem.
Så var är ni, alla ni band som bara lägger er ner på scen och rullar runt och skriker tills ni måste bäras ut?
Det är den enda sortens musik som är trovärdig nu.
