I november 2015 fick Vanessa Marko, en av grundarna till det kvinnliga kulturkollektivet Femtastic, pris för årets alumn vid Södertörns Högskola. Den andra grundaren Cleo vann för några dagar sedan pris för bästa liveakt på Manifestgalan. Det går bra nu, men inget har kommit gratis.
I drygt två veckor till kan man på SVT Play titta på de sex avsnitten om rörelsen Femtastic, dess födelse och dess kamp för att lyfta och stärka kvinnlig kreativitet och position i samhället. Serien är en hyllning till aktivism, till systerlig gemenskap och kollektiv styrka. Den är ett upprop att tro på sig själv, att göra sin grej. Inte trots att du är tjej och kvinna, utan för att du är det.
I det tredje avsnittet håller Vanessa Marko och Nathalie ” Cleo” Missaoui i en workshop för unga tjejer. Vanessa gillar att prata, Cleo gillar att rappa. Orden smattrar fram med hjärtslagsvibrerande pauser mellan orden.
“Du kan kalla mig en feminist. Kalla mig vad fan du vill för det säger shit. Vad jag tycker om saken är klar. Det är inte värt att skriva nån bar, så vad? Men jag hatar på saker och ting. Att vi väljer att blunda för saker som finns. Man kan undra vad det innebär, att bli behandlad som mindre värd. Vet du vad jag fått höra sen dag ett? Om och om och om igen sen dag ett? Att jag är bra för att vara tjej. Att jag är bra för att vara fucking brud”.
Femtastic-kollektivet är redan inskrivet i den feministiska historieskrivningen, inte minst genom att högljutt, genomtänkt och tydligt driva lagändringskampen om sexuellt samtycke. Kampanjen ”Fatta” gjorde djupa avtryck i den offentliga debatten och vänsterpartisten Rossana Dinamarca bar frekvent, och gör det fortfarande, halssmycket med Fatta-loggan i tv-intervjuer och andra offentliga sammanhang. Debattartiklar, intervjuer och släppet av låten ”Fatta” synkroniserades och dominerade debatten under en period.
Och precis detta är en del av storheten med Femtastic, vilket blir tydligt i de olika avsnitten. Femtastic kan vara att engarera sig i politiska frågor, det kan vara att vidga en mansdominerad musikscen, det kan vara självkänslestärkande workshops, det kan vara precis vilket uttryck som helst. Men det handlar alltid om att vidga utrymmet för kvinnor, att visa kvinnliga rättigheter och att kräva dem som de självklarheter de borde vara.
När jag plöjt igenom hela Edit:Femtastic, går jag tillbaka till vissa scener, lyssnar på vad som sägs, igen och igen. Det är uppenbart att Femtastic bara kommer att bli större, ju fler olika röster som hörs, som syns.
För det är just det. Storleken är styrkan. Tron på sig själv är grunden. Gemenskapen är vägen.
