Kärleken till välkomponerad americana bör aldrig underskattas. Det var det nog trots allt många som gjorde när de inte genast köpte biljett till konserten med The Tallest Man On Earth, Dalarnas egen Dylan, inför spelningen på Malmö Live under hans korta Skandinavienturné. I två dagar har spelningens Facebook-event översvämmats av bedjande inlägg om att få köpa en biljett eller två till den hopplöst slutsålda konserten. Och slutsålt är det. När ljuset släcks i Malmö Lives stora konsertsal är det fullt till sista plats, av människor i alla åldrar.
Även om genren vanligtvis hämtar sin kraft i vemodigt akustiskt gitarrspel är det istället den spralliga livligheten som gör huvudpersonen Kristian Matsson till en bra liveartist. Han bokstavligen glider in på scen och fyrar av ”Wind And Walls” och ”1904” från 2012 års There’s No Leaving Now innan han går över till material från fjolårets Dark Bird Is Home som inte helt oväntat tar mest plats på repertoaren. Rörelsemönstret när han sjunger och spelar är livligt utan att bli enerverande och det till synes spontana dansandet känns trovärdigt, som om han verkligen lever sig in i musiken och ögonblicket.
Det akustiska blandas med fullt bandkomp, och det enda som egentligen saknas är fler stråkar (han har bara med sig en enda violinist på scen). Även om allt låter njutbart för den sittande publiken känns det ändå som att liveakten mår bäst av upptempolåtar. Mycket på grund av Matssons charm och livlighet blir de lugnare partierna inte vemodiga nog. Han sjunger nästan sina sorgesånger med ett leende på läpparna, och inte ens covern på Joan Baez ”East Virginia” (som kan vara en av de vemodigaste sånger som någonsin spelats in) framkallar den nostalgi som kunnat förväntas. Samspelet med bandet under de mer fartfyllda inslagen är dock fantastiskt och kvällens bästa ögonblick är ”King Of Spain” mot slutet av spelningen.
The Tallest Man On Earth har med rätta sålt slut konserter runt hela världen, vilket är mer än välförtjänt. Även om han kanske inte får oss att fälla några tårar kan han åtminstone få oss att gå hemåt med ett leende på läpparna.
Bild från en spelning i Umeå, oktober 2015. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto.
