Unga, Malmöbaserade RA är första bandet ut när nystartade psychklubben Desert Nights kör premiärkväll på Plan B. Men RA har betydligt närmare till postpunken än till psykedelian. De har kommit en bra bit sedan undertecknad gjorde första intervjun med dem för två och ett halvt år sedan. Då var de aktuella med ett förbandsgig åt gamle Bauhaus-sångaren Peter Murphy och med sin första singel – en tidig, garagestökig version av “Bloodline”. Nu har de, med fjorårets starka fullängdsdebut, blivit ett namn som står utmärkt på egna ben.
RA har, med åren, gått mot en klarare ljudbild, utan att för den sakens skull släppa taget det minsta kring den skramliga garagerock som de uppenbarligen älskar. Men det är dyster postpunk i rakt nedstigande Joy Division-led som förblir starkaste referensen. Söndertrasade semiballaden “The Void” visar på en musikalisk mognad som också lämnar avtryck på scen.
Kvällens spelning kan mycket väl vara den bästa jag hittills har sett med RA. Stämningen är allvarlig, de har kommit att hantera effektpedalerna med skärpa – och inte minst gör sjungande trummisen Simon Minó en mycket stark sånginsats, där han ibland når rena Robert Smith-höjder.
Kvällens huvudakt Singapore Sling har, i jämförelse knappt rört sig under sina 15 aktiva år. Psychrockbandet, som är Islands självutnämnda “only true rock ‘n’ roll band” har släppt åtta fullängdare. Den senaste med den vitsiga titeln Psych Fuck (2015).
Formeln känns lika cementerad som de inövade läderjacksposerna. Det är rak rock med enkla melodier som trasas sönder av bländande vitt oljud i återkommande rundgångsattacker. När det är som bäst, som i “Godman” eller “Life Is Killing My Rock’n’Roll” låter det som om det obskyra japanska psychrockbandet Les Rallizes Dénudés spöar upp Beach Boys i en mörk bakgata någonstans i Reykjavíks hamnkvarter.
Frontfiguren Henrik Björnsson har visserligen aldrig varit någon stor sångare, men när de spelar live blir hans begränsningar än mer framträdande. Ibland har han svårt att hitta rätt tonart. När han trampar ner effektpedalerna och låter rundgången tjuta genom de monotona basgångarna är det däremot bitvis riktigt häftigt. Singapore Sling förblir nog främst kuriosa för The Jesus & Mary Chain-nostalgiker. RA har potential att nå längre.
