När The Walkmen i slutet av 2013 meddelade att man la ner verksamheten på obestämd tid kändes det hela lite snopet. Efter 14 år och sju fullängdare hade bandet precis nått toppform. The Walkmen var ett av de där banden som sakteligen jobbade sig in i ens medvetande. Jämna, både vad gäller kvalitet och popularitet. Inte livsnödvändiga, men aldrig dåliga. De fick aldrig något stort kommersiellt genombrott och hamnade sällan överst på årsbästalistor. Istället jobbade bandet hårt och blev bandet lite, lite bättre för varje ny skiva.
På det viset påminner bandet lite om The National, ett band som till följt av hårt arbete och mycket talang slutligen nådde framgång förhållandevis sent i karriären. Skillnaden är att precis när det kändes som att The Walkmen skulle ta steget till att bli en vital rockorkester så upphörde bandet att existera. 2012 års Heaven blev bandets sista och bästa skiva.
Nästan omedelbart efter uppbrottet började medlemmarna i bandet spotta ur sig soloalster. Sångaren Hamilton Leithauser släppte den fina Black Hours, som lät som en direkt fortsättning på The Walkmen. Basisten Peter Matthew Bauer gav ut Liberation!, en utmärkt gitarrdriven popskiva och Walter Martin gjorde en skiva med musik riktad till barn med gästspel från bland annat The Nationals Matt Berninger och Yeah Yeah Yeahs Karen O. Samtliga släpp höll väldigt hög klass så kanske var det ändå så att beslutet att lägga bandet på is var ett genidrag?
När Martin nu solodebuterar på riktigt är det med tillbakalutad gitarrpop, inte helt olik den musik som kännetecknar Jonathan Richman eller Robyn Hitchcock. Catchiga melodier och underfundiga texter med ett lättsamt anslag.
Albumet rör sig konceptuellt löst kring konsthistoria och arkitektur. Men det är också en uppväxtskildring om oskuldsfullhet. Det handlar om hur konsten kan påverka en ung människa. Martin blandar minnen från sin uppväxt med historier om konstnärer, arkitekter och konstverk han på ett eller annat sätt har en relation till. Allra bästa fångas essensen i detta i nyckelspåret ”Watson and the Shark”, en låt om första gången Martin såg John Singleton Copley-tavlan som delar namn med låten.
Förutom lite assistans från gamle The Walkmen-trumslagaren Matt Barrick spelar Martin alla instrument själv, och det är ganska många instrument som figurerar på skivan. Gitarr, piano, diverse blåsinstrument, ståbas, xylofoner, klockspel, orgel, mandolin och säkert en hel del annat som mina öron inte riktigt klarar av att identifiera. Precis som med ämnena i texterna angrips det musikaliska med stor lekfullhet.
Albumet kryllar av minnesvärda låtar. Den ironiskt namngivna ”Jobs I Had Before I Got Rich & Famous” är en varm och humoristisk skildring av Martins liv innan det att The Walkmens karriär tog fart. ”Old As Hell” är en underbar americana-ballad, ”Michelangelo” och ”Amsterdam” är två ljuvliga poplåtar och ”Down By the Singing Sea” påminner nästan om Phil Collins.
På det stora hela är det en allt för lättsam skiva för att beröra på djupet, men samtidigt är den tillräckligt intresseväckande för att få mig att vilja spela den om och om igen. Jag kommer säkerligen att återkomma en hel del till den under det kommande året. Det är den där typen av soldränkt popmusik man kan spela sönder en halv sommar.
De något pretentiösa ämnena till trots är det just bristen på pretentioner som gör skivan allra mest älskvärd. Musik som är intellektuell utan att vara gravallvarlig. Inte sällan kommer jag att tänka på John Darnielle från The Mountain Goats. Walter Martin besitter samma fantasifullhet och geniala förmåga att berätta historier, och i min bok är i alla fall den jämförelsen inte illa alls.
[Ile Flottante, 29 januari]
