En gång kom Markoolio till min lågstadieskola, men då var jag inte där. Jag minns fortfarande hur rapparens autograf stirrade på mig från väggen i min bästa kompis rum. Gult papper var den skriven på, autografen. Det kändes som om livslusten råkat ut för den där typen av skyhög marginalskatt som Astrid Lindgren bråkade om på 70-talet. Inte mycket kvar att spendera.
Hur ond var egentligen världen? Jag förstod att jag hade kunnat peaka vid sju års ålder men på något sätt missat chansen. Jag hade nått botten.
Inte nog med att mina kamrater hade träffat en kändis, de hade träffat den kändisen.
Med åren mattades min andliga syn på kändisar av. Jag hade börjat ägna mig åt journalistik och genom empiri insett att kändisar bara är vanliga människor med ovanliga arbeten och i vissa fall även ovanliga självbilder.
Sommaren 2011 hade jag ett tråkigt extrajobb i receptionen på ett försäkringsbolag. Mellan de djupt gnälliga telefonsamtalen (Vad händer egentligen med folk när de uppfattar sig som ”kunder”?) letade jag efter ny musik att skriva om. Jag hittade Youth Lagoon.
Egentligen hade jag bestämt mig innan jag ens hört en enda låt. Pressbildens blågröna toner, oskärpa, kille i keps, såg ut som musik jag kunde relatera till. När jag sedan lyssnade på ”July” och ”Montana” verkade den där Trevor Powers uppfylla varenda romantiserad fördom jag någonsin haft om alternativa artister från USA eller Kanada. Åtminstone lät hans musik precis så.
Victors romantiserade fördomar om alternativa artister från Nordamerika:
- De bor granne med, eller inne i, ett naturreservat
- De skapar sin musik på plats i reservatets storslagna natur
- De är vän med en tam grizzlybjörn
- De kan vara hur flummiga som helst utan att det känns pretentiöst
Redan samma dag skickade jag ett mail till Trevor Powers för att få till det som (tror jag) kom att bli den första svenska Youth Lagoon-intervjun någonsin. Det här var på den tiden han fortfarande kommunicerade via ett eget Gmail-konto. Med hösten kom Youth Lagoons debutalbum, Trevor Powers blev en kändis.
Det var först när jag träffade honom i verkliga livet som jag insåg att jag omvärderat det där med att kändisar bara är vanliga människor som har ovanliga jobb. Spelningen på Debaser Slussen hade tagit slut, mitt mod likaså. Skakade i armar och ben, funderade på något att säga. ”Öhm, jag tog ju lite bilder och så…”, fick jag fram. Vi pratade en stund, jag fick kassettutgåvan av The Year of Hibernation signerad.
Andra gången vi möttes var efter spelningen på Debaser Medis, 2013. Jag skulle ta artistporträtt till The Line of Best Fit och blev därför insläppt bakom scenen. Överrumplad av att Trevor satt och väntade nästan precis bakom dörren uppfattade jag knappt hans glada hälsning. Under vad som i efterhand kändes som alldeles för lång tid sa jag absolut ingenting. Log bara. Tänkte på denna unika människa som högst sannolikt är vän med en tam grizzlybjörn. Det hör man ju på musiken han skapar.
Häromdagen meddelade Trevor Powers att han lägger ned Youth Lagoon-projektet efter den stundande turnén. Exakt vad detta kommer göra med min bild av honom återstår att se. Kanske blir han nu en alldeles vanlig kändis, upphör att vara den kändisen.
Av bubblorna jag levt inuti har den ena precis spruckit. Den andra är dock intakt. Markoolio, förr eller senare ses vi. Jag tar med kulspetspenna och papper. Gult papper.
