Den normala arbetsgången vid en recension av en ny skiva brukar se ungefär likadan ut. Få en länk att lyssna på, läsa pressreleasen och googla några intervjuer och recensioner. Även om ens åsikt om skivans kvalité är tydlig för en själv så påverkas självklart ens omdöme av omvärldens reaktioner. Antingen genom konformism eller genom att bli motvalls. Det var därför en ovanlig upplevelse i dessa tider att recensera Steve Masons nya skiva. Med endast en kort pressrelease som sällskap lyssnade jag igenom skivan om och om igen så fort jag fick tag i länken. I det här fallet behövs inte några googlingar på vad The Guardian anser om skivan, den är så uppenbart briljant i sin lågmält melodiska kostym.
Meet The Humans som skivan heter är uppföljaren till den underbart spretiga dubbelplattan Monkey Minds In The Devil’s Time. På den skivan skrev Steve Mason den uppföljare till Sandinista vi inte visste att vi hade bett om. Det enda som ekade högre än de arga politiska slagorden var kärleken till svart amerikansk musik som manifesterade sig i möten mellan gospelkörer, housepianon och hiphop-trummor.
Meet The Humans känns som att den på flera sätt tar avstamp i sin föregångare. Där den förra skivan var lång, snårig och arg där man kastades fram och tillbaka mellan ytterligheter är det här väldigt mycket en skiva som dels hör ihop, men där också alla låtar är lika bra utan någon kontext.
Plattan är något så mossigt och otidsenligt som en välskriven skiva där melodierna och de mjuka rytmerna samsas, helt utan dissonans eller motstånd. Steve Masons skira röst dunstar bort över de luftiga melodierna precis när skivan hotar att närma sig Elbow (vars keyboardist producerar skivan). Och om det är någon som man unnar en tillvaro utan dissonans och motstånd så är det väl Steve Mason, vars depressioner har märkt honom så till den grad att han för några år sedan försvann helt från jordens yta inför ett skivsläpp.
Under fyra dagar lyssnar jag på Meet The Humans om och om igen. Jag vill lyssna på annat, något som känns mer modernt och tidsenligt, men jag kan bara inte sluta spela de triumferande trumpeterna i ”Another Day”, den monumentalt vackra falsetten i ”To A Door” eller den imploderande refrängen i singeln ”Planet Sizes”.
Jag inser att jag för första gången på länge lyssnar på en skiva utan att samtidigt googla intervjuer, låttexter eller annat. Det går helt enkelt inte. Till dagen då länken slutar fungera och jag helt plötsligt inte har tillgång till det enda som har kunnat värma upp världen med någon grad under den gångna vinterkylan. Just nu väntar jag bara på att det ska bli slutet av februari så jag kan få höra Meet The Humans igen.
[Double Six, 26 februari]
